.slutkläm.

Jaha Emma... Du ville ha något att läsa till morgonkaffet. Låt oss då hoppas att du inte varit inne och tjuvläst det här innan det är måndag morgon...

Jag längtar tills imorgon. Söndagar är ingen favvodag. Just denna söndag har varit upp-och-ner och hit-och-dit, och jag och mitt lätt labila psyke har åkt berg och dalbana sedan tidig morgon. Men efter regn kommer sol, och efter bakslag kommer seger. Just nu pausar jag och väntar på morgondagen, en ny dag, en ny vecka, en ny start. Ingen idé att blicka bakåt!

Idag hände det som jag visste skulle hända, förr eller senare. I ett obevakat ögonblick slog Novis en dubbelvolt i sängen och landade med en duns i golvet. Jag hann inte se hur hon landade, men jag tror inte att hon föll huvudstupa. Det lät nog värre än vad det var, och jag tror mest att hon blev rädd. Men framförallt blev jag skräckslagen. Men jag vet - det händer alla, de är inte gjorda av glas, och de är så mjuka i kroppen så de gör sällan illa sig. Men ändå... det gjorde ont i mitt hjärta. Nu sover hon sött, och verkar då inte ha ont någonstans.

Hon sitter nu. Ganska stadigt! Det händer iofs att hon tippar ibland, men för det mesta lyckas hon parera. Krypningen går däremot inte så fort framåt, men hon kämpar tappert! Ligger som en kackerlacka och viftar med alla utstickande kroppsdelar, och ibland får hon in knäna under rumpan, men tyvärr sker dessa två fenomen sällan samtidigt. Men, det gör inget, hon tar sig fram genom att rulla, även om det knappast är i en på förhand utstakad färdriktning...

För övrigt låter hon nu mer som att hon svalt en kråka, även om hon fortfarande kvittrar ibland...