.mitt hjärta.

Hon växer det lilla livet. Hon skrattar med ljudeffekt. Ibland. Mest när man killar henne under tårna eller pussar henne på magen. Och faktiskt också ofta när man drar bodyn över huvudet på henne. Något som jag som vuxen skulle tycka var lite lätt obehagligt. Jag skulle verkligen INTE skratta om någon slet av mig tröjan sådär brutalt - som jag ibland känner att jag gör med hennes body. Kläder börjar liksom bli lite små, och jag har därför köpt lite nytt. Nog för att hon drunknar i de flesta 62:or, men bättre det än att ärmarna är för korta och urringningen alldeles utdragen! Köpte dessutom ett par Uggs till henne idag.. ja jag vet, men de kostade femton spänn. De var bara så himla coola.

Hon har inte vänt sig något mer, men så har vi inte direkt övat heller. Däremot sitter tummen som en smäck i käften, och hon är stadig nog för att "flyga" - vilket hon diggar hårt. En annan spya i urringningen får man tåla.

När vi åker bil sjunger hon gärna med i mina tolkningar av dagens hits. Det är liksom jag, hon och the Killers i en enda röra. Hon låter aningens entonig,men det gör ju E-type också, och jag är ganska säker på att hon tycker att jag sjunger bästast av alla i hela världen. Eller så är det så att hon försöker tysta mig med sitt entoniga joller. Jaja, då får hon säga det rakt ut när hon kan prata i så fall.

På morgonen när hon håller på att vakna till liv låter hon som att hon ska börja skrika. Hon ålar, och spänner kroppen i en båge - det vill säga sträcker på sig, men så fort man säger godmorgon öppnar hon ögonen och ler sitt tandlösa lilla leende. Och det gör hon alltid, även om jag ser ut som sju svåra år, med mascara i knävecken och håret på ända. Det måste väl ändå vara kärlek?