.mitt hjärta.

Hon växer det lilla livet. Hon skrattar med ljudeffekt. Ibland. Mest när man killar henne under tårna eller pussar henne på magen. Och faktiskt också ofta när man drar bodyn över huvudet på henne. Något som jag som vuxen skulle tycka var lite lätt obehagligt. Jag skulle verkligen INTE skratta om någon slet av mig tröjan sådär brutalt - som jag ibland känner att jag gör med hennes body. Kläder börjar liksom bli lite små, och jag har därför köpt lite nytt. Nog för att hon drunknar i de flesta 62:or, men bättre det än att ärmarna är för korta och urringningen alldeles utdragen! Köpte dessutom ett par Uggs till henne idag.. ja jag vet, men de kostade femton spänn. De var bara så himla coola.

Hon har inte vänt sig något mer, men så har vi inte direkt övat heller. Däremot sitter tummen som en smäck i käften, och hon är stadig nog för att "flyga" - vilket hon diggar hårt. En annan spya i urringningen får man tåla.

När vi åker bil sjunger hon gärna med i mina tolkningar av dagens hits. Det är liksom jag, hon och the Killers i en enda röra. Hon låter aningens entonig,men det gör ju E-type också, och jag är ganska säker på att hon tycker att jag sjunger bästast av alla i hela världen. Eller så är det så att hon försöker tysta mig med sitt entoniga joller. Jaja, då får hon säga det rakt ut när hon kan prata i så fall.

På morgonen när hon håller på att vakna till liv låter hon som att hon ska börja skrika. Hon ålar, och spänner kroppen i en båge - det vill säga sträcker på sig, men så fort man säger godmorgon öppnar hon ögonen och ler sitt tandlösa lilla leende. Och det gör hon alltid, även om jag ser ut som sju svåra år, med mascara i knävecken och håret på ända. Det måste väl ändå vara kärlek?

.Djungelhatt.

Hm.

Jag utnyttjar min makt som mamma och tvingar mitt barn att bära djungelhatt...

... Och hade barnet inte haft så korta ben hade jag fått en kick på käften.

.tisdag igen.

Så otroligt roligt att få jobba på golvet igen. Bartryck ger kickar! Roligt att träffa all restaurangpersonal som jag inte sett sedan jag gick på mammaledighet. Lillan fick vara med gudfar på hotellet och hon verkade då må hur gott som helst. Lyckades klämma in 18 timmars arbete på ett och samma dygn, inte så mycket sömn med andra ord, men det bidrar fint till min nya kamrem som jag så väldigt gärna vill köpa till Herr Svante Peugeot. Visst är det väl jätteroligt att få lägga ner flera tusen på en liten gummijävlasnodd.

Barnet och jag var på tremånaderskontroll igår. 61,5 cmlång, 5535 gram. Hon fick två sprutor, en i varje ben, och skrek på ett helt nytt sätt. Den ska visst vara väldans smärtsam den där lunginflammationshistorien som fick henne att hulka och darra... lilla livet. Lite feber på eftermiddagen, men sen var hon pigg å glad igen!

Idag ska vi ut å gå - äntligen! Det är inte alls kallt, och om en liten stund tittar nog solen fram. Munksund here I come! Long time no see din gamla håla!

.Sanningen bakom Size Zero, nu på tv3.

asså hallå.

49,8 kg. BMI 19,4. Och de kallar henne för kurvig.

Inte konstigt att folk blir fuckade i huvudet. Sorgligt.

.Tre månader.

Så ofta kommer min räkning från Radiotjänsten. Jag tänker alltid samma sak: "Hur i h-e kan det ha gått tre månader redan?! Jag betalade ju just den där jäkla TV-licensen!" Ibland (oftast) känner jag också att jag inte riktigt hunnit utnyttja all den där "televisionen fri från kommersiella intessen... osv."

Det här är precis samma sak. Min bebis blir tre månader idag, och jag har liksom inte riktigt hunnit titta färdigt på henne. Nu börjar ett nytt kvartal...

3 månader idag minsann...

.To Whom it may concern.

Jag är väldigt Trött. Vi har haft en dålig natt med väldigt lite sömn, och en lång dag med ännu mindre sömn. Nu sover mitt hjärta. Äntligen.

Jag är Glad. För att jag ska jobba i helgen. Ser verkligen fram emot det.

Är Ledsen. För att jag inte riktigt förstår hur allt hänger ihop.

Lugn. För jag känner på mig att jag är på rätt väg.

Å så är jag nog faktiskt lite hungrig.

Ja se alla dessa känslor.

.Spotting.

Jag såg min psykogranne idag. För första gången. Han hade hår i öronen och såg ut som en mycket bitter man. Jag sa hej.

Det gjorde inte han.

.Kyla.

Så otroligt kallt det är idag. Nästan 25 minusgrader utanför mitt fönster. Det bli således ingen promenad idag... tråkigt. Sådana här dagar känns 40,5 kvadratmeter hyfsat litet. Well oh well. Ännu mer tid till att fundera.. Vi har iofs ett möte på sjukan idag men det får bli bilfärd dit.

Våra dagar innehåller vanligtvis en obligatorisk långpromenad som resulterar i ca 4 timmars sammanhängade sömn för Novis. Det leder i sin tur till lite egentid och en mycket gladare bebis. Ingen blir gladare av att hon powernappar lite här och där under dagen, vilket hon gör om vi inte går ut. Som pricken över i:et spenderar hon då även kvällen med att salutera mig med vrålskrik. Jag (och förmodligen även min psykotiska granne) börjar tycka att det är lite jobbigt att lyssna till.

I förrgår körde vi rally runt varuhyllorna på coop så att lillan fick ligga i vagnen å skumpas till sömn, och igår var vi till biblan och körde några varv. För att lillskruttan skulle sova vidare när vi kom hem igen så bar jag upp hela barnvagnsinsatsen (inte så värst smidigt nej), och ställde den utanför min lägenhetsdörr. Kilade upp dörren med en gympadojja och hoppades att hon skulle gilla läget. Risken att någon "bebis-nappare" skulle hitta min lilla skatt och röva bort henne kändes ganska avlägset (skulle väl vara psykogrannen då), och med trapphusets hysteriska akustik skulle jag höra henne innan hon ens fattat själv att hon vaknat. Det fungerade faktiskt jättebra. Så jag tänkte att jag skulle få en lugn kväll... men icket!

Operation "Söva vrålapan" startade vid 20.00. På med ipoden, och sedan dansade vi genom lägenheten i ca femtiofyra å en halv minut. Bebisen skrek och jag sjöng för glatta livet. Psykogrannen måste ha haft en jävlig kväll. Så vid 22-tiden tänkte jag dränka oss båda i duschen, men fick i stället en supermysig stund med min älskade lilla dotter. Varm, mätt, och jättenöjd somnade hon sedan i sin egen säng, med munnen full av hand.

.seger.

DOMSLUT

Länsrätten medger barnet med personnummer 081122-0086 att ta förnamnen Nova-Li, Sofia, Kempe.

.Epiphany.

Så jävla dumt. Varför ska jag göra mig till ett offer för omständigheterna, när det finns så många som utkämpar samma slag - och faktiskt går segrande ur det?

Under min sömnlösa fredagsnatt surfade jag runt på nätet och fick en hel del pespektiv. Jag fick ytterligare insikt, och nu väntar jag bara på handlingskraften. Det är så himla mycket tankar nu, och jag vet inte vad jag ska göra med dem, men jag provar mig fram... (bara det att jag skrivit om ovanstående text typ 26 gånger... )

Skulle ju vilja skriva allt jag kommit fram till här, men vet inte om det hjälper eller stjälper. Är det för min eller din skull? Spelar det någon roll? Har funderat på om jag kanske borde skapa en ny blogg, men vet inte på vilket sätt. Kanske anonymt? Eller så kanske bara för er som verkligen är nära. För att ni ska förstå.

För ensam är fanimej inte alltid stark.

.Blogg.

Jag bloggar - alltså finns jag.

Det finns ju hur många olika sorters bloggar som helst. Lika många som antalet olika sorters bloggare. Vissa bloggar om något specifikt ämne, som sport eller mode, andra bloggar om diverse olika samhällsfenomen. Sen har vi privatbloggaren som exploaterar sitt privatliv in i minsta detalj. Trasiga tonårsflickor som skriker ut sin ångest i en förproducerad mall på blogg.se. Eller - stolta föräldrar som bloggar om barnens aktiviteter och onsdagens falukorvsmiddag. Vi har satt etiketter på bloggarna, liksom vi kategoriserar allt och placerar människor i olika fack. Är du en Katrin Zytomierska, en Blondin-Bella, eller en Ann-Louise Gunnarsson från Töreboda?

Jag började blogga för att jag har min familj 100 mil bort, så att de (ni) ska kunna följa lilla Nova-Li som växer alldeles fort... Bloggen är offentlig för alla som är intresserade, men man kan nog säga att den är av en privat karaktär. Det stör mig inte att andra läser, även om jag kan ha svårt att förstå vad människor som inte känner mig får ut av det. Jag tänker ju på det varje gång jag bloggar - att innehållet ska passa. Flera gånger om dagen tänker jag; "åh, det där skulle jag vilja skriva om på bloggen" men sen låter jag bli för att det inte passar bloggens ursprungliga syfte. Så jäkla dumt! Från och med nu ska jag blogga om precis det som faller mig in. Så det så.

Bloggen finns faktiskt för MIN SKULL också.

.ork it.

Inte så mycket just nu faktiskt. Orkar inte blogga, och eftersom att jag bestämt att detta inte ska bli ytterligare ett måste eller forum för prestationsångest så låter jag bli. Känner mig ändå tvungen att skvallra lite...

Veckan som gick har handlat om boende och bil. Jag har hunnit kika på fyra lägenheter i diverse olika skick och lagt ett riktigt lågt (men ändå ganska realistiskt) skambud på en femte. En trea för 80000 - det ni Stockholmare! Där nere räcker det väl inte ens till ett källarförråd i Norsborg. Känner mig lite stressad över min boendesituation men vet ju att jag bara är töntig. Har ju massa fördelar här - allt ingår, det är asbilligt och jag får pengar över så att jag kan spara till Novisen, jag har min älskade tvättmaskin Yngve i badrummet och mitt namn står på dörren (för det är skitjobbigt att fixa). Och så jäkla mycket gratis träning jag får av att springa i trapporna. Tyvärr har jag också en galen granne. Han bankar i elementet med typ ett järnrör när han blir störd. Frågar du mig är han ju redan så störd som man kan bli, men vad vet jag. Han får mig ialla fall att fundera på eventuella flyktvägar och katastrofplaner om nätterna. Han kan ju komma på att han ska tutta eld på huset eller nåt. Min senaste slusats är att vi ska samlas på balkongen om något händer, men hur jag ska rädda Novisen från en kraschlandning har jag ännu inte kommit fram till. Om jag rullar in henne i själsängsmadrassen...? Måste tillverka ett jättelångt snöre så jag kan fira ner henne mot en säker landning. (Hur hamnade jag i det här resonemanget...?)

Vad jag däremot inte har, är fyra-fem klämkäcka tanter som anordnar våffelfest i trapphuset varje onsdag. För det gör tanterna på Hakevägen 7 bakom Ica i Bergsviken. Nu vill jag kanske inte äta våfflor varje onsdag, men det lät ju ganska gulligt. Men är det värt 2000 mer i boendekostnad? Jäkligt dyra våfflor om man ser på det så. Ja jösses.

Bilen då. Högra halvljuset lade ner verksamheten för 2 veckor sedan, det vänstra i söndags. Servicen skulle gjorts i september. 2008 alltså. Så denna vecka var vi på verkstaden i måndags, lämnade in bilen på service i onsdags och ska besiktiga den i morgon fredag. Nästan 8000 kronor fattigare blev jag. Det är typ helt galet.

Men det jag egentligen ville säga är att Lilla hjärtat lyckades vända sig från rygg till mage igår. Kanske inte räknas att hon tog hjälp av fårskinnsfällens långa hår för att dra sig runt, men det struntar jag i. För hon vände sig själv!

.blogit ergo sum.

Är det så?

Skrämmande i så fall att jag inte har något att skriva.

Jo jag skulle vilja ha lite Perspektiv tack. Och släng med lite Handlingskraft också. Insikt? Nej tack, det har jag.

.samtal.

Lilla grisen har legat och snackat med sina mjukdjur hela morgonen, men så fort jag ska filma henne blir hon stum. Trots att jag försöker gömma mig bakom röda elefanter med prasslande öron och gula fåglar med spegelmage. Men men, hon fastnar i alla fall i rutan.

.snö-mög.

Snö är fint å vitt och mysigt, och jag vill inte gnälla och riskera påhopp från diverse skidfantaster och skoteråkare. Men, snö är också:

- Svårt att köra barnvagn i

- Smärtsamt att få i ansiktet när det attackerar framifrån

- Lätt att köra fast i med bilen

- Svårt att komma loss ur med ovanstående fordon

Allt detta lärde jag mig igår. Men tillsammans med förra veckans nyvunna visdom om fördelarna med långkalsonger och mössa så var det inte så farligt. Och livet blir så mycket lättare om man kan skratta åt sig själv. Sen behöver vi inte prata mer om mina brister och dåliga omdöme inom vinterkörning.

Min lilla ängel har verkligen varit en ängel det senaste dygnet. Lugn, nöjd, glad. Älskade lillhjärtat mitt. Nu ligger hon så skönt i sin babysitter och slumrar, och snart ska jag packaner henne i vagnen och gå på promenad.

Förhoppningsvis har de plogat.

.Sur-fia.

Det är inte lätt när man inte vet hur man styr tummen. Eller ens har fattat att den tillhör den egna kroppen. Eller att man har en kropp.

:::

Senaste veckan har min annars så timida och charmiga avkomma levt rövare. Vill inte ligga på golvet, inte vara vaken själv, inte sitta i babysittern... allmänt gnällig och kinkig, och till och med SKRIKIG. Det är nytt. Och hon slutar inte i första taget. Måste erkänna att det varit lite slitigt. Vissa gånger har jag funderat på att slänga ut henne på balkongen, andra gånger på blocket.se. Men det går ju över fort förstås, för hon är ju inte BARA sur. Hon är bara lite mer tjurig än glad för tillfället. Jag har gjort vissa efterforskningar i ämnet och det sägs vara 12-veckors-krisen. Barnet träder in i Nyansernas värld... jaha.

Kan i alla fall konstatera att nu, nu är hon på väg tillbaka. Idag har hon (hittills) varit en liten ängel. Så himla glad och go, pratar och sprattlar och visar sina nya färdigheter. Tummen tycks passa bättre i munnen och snart kan hon rulla från rygg till mage. Lilla loppan.

Dagarna går så himla fort. Vi sover (mer eller mindre) på varsitt håll på nätterna, och på mornarna har jag oftast en timme för mig själv innan lilla grisen vaknar och vill ha frukost. Sen pysslar vi på med påklädning och blöjbyten, tandborstning och Top Model. Vid lunchtid går vi på promenad, ca 2 timmar, handlar lite, lulan somnar - och sover vidare någon timme när vi kommit hem. Sen helt plötsligt är klockan 22.00. Jag fattar inte hur det går till.

I helgen som gick var jag i alla fall barnledig några timmar på fredagen, och var på middag med några arbetskamrater på statt. Det är skönt med lite andrum, väldigt skönt, men man kommer ju inte ifrån känslan av att ha glömt något någonstans... Man blir ju lätt lite frånvarande...

Lördagen gick vi runt fårön med Daniel, nätta 2 timmar och 40 min. Hade väl inte räknat med att det skulle vara riktigt SÅ långt, men motion är ju aldrig fel. Resten av helgen spenderades hos Fridströms (börjar bli mer vanligt än ovanligt).

Och nu är det onsdag. Veckan har hittills bjudit på lite solsken och en lägenhetsvisning. Men den gör mig så förvirrad så jag ids inte ens börja blogga om den. Men man kan väl sammanfatta det med att jag inte kommer att flytta dit, förutsatt att de nuvarande ägarna inte vill (i princip)skänka bort skiten.

Stolt gudfar på promenad runt Fårön

Chillar i soffan med Kattår

.morgonpigg.

Kan man bli på dåligt humör när man vaknar till det här?