.Damp.

VARNING!

Följande blogginlägg kan innehålla spår av svordomar och skällsord.

Ingen censur här inte.

Jag blir så förbannad. På missunsamma människor, otrevliga människor, okunniga människor... Osmarta människor som lägger sig i saker de inte har att göra med. Folk som tar beslut över mitt huvud. Folk som anser sig veta vad som är bäst för mig. Och för min dotter förstås (och inte i välmening, utan för att poängtera att jag är en oansvarig och dålig mamma).

Ja, det är underbart att amningen fungerar, att Nova-Li sover som hon ska, sällan skriker och dessutom följer sin tillväxtkurva. Att hon är trygg hos andra än mig, sover i sin egen säng, och att hon tar både flaska och napp. Vad har jag gjort för att förtjäna detta, finns det tydligen folk som undrar.

Och hur kan jag ta med henne till diverse olika platser - jo, för att jag måste (och för att jag vill!). För att jag är ensam med henne och inte kan lämna henne hemma. Och lämnar jag henne hos någon annan så är det tydligen fel med det också. Skulle det vara lika illa om jag lämnade henne hos hennes pappa - om han fanns med i bilden? Dessutom: Det skulle förmodligen inte vara tillåtet att flyga med tre-veckorsbebisar om det var skadligt för dem. Det är i alla fall vad jag inbillar mig. Framför allt: Jag ska inte behöva bevisa någonting för någon. Jag älskar min dotter överallt på denna jord, och jag litar på att jag är kapabel att ta hand om henne.

Och jag är vuxen. Jag väljer själv vilka som ska ingå i min umgängeskrets. Tråkigt nog tar sig folk friheten att bakom min rygg lägga sig i vem jag umgås med. Det spelar ingen roll om avsikten är god - det är inte rätt. Men skadan är redan skedd, och tyvärr verkar det inte gå att reparera. Och det gör mig inte bara förbannad, utan också jävligt ledsen. Mina vänner är ju min familj.

Så, nu har jag dampat färdigt. Och så många svordomar blev det ju inte heller.

.Lillskit.

Varför sover inte mitt barn? Helt plötsligt, utan någon som helst anledning, är lillskiten vaken från kl två på dagen till... ja, än har hon inte somnat (23.27). Inte för att hon lever om så värst, men hon äter mig ur huset. Men det är väl så med kids. De gör saker plötsligt. Och helt utan anledning.

Och jag som köpte märkesvantar till henne idag. Kan hon inte visa lite tacksamhet? ;)

I'm a punk!

.Julen.

Julen kom och gick, och i år firades den enligt följande... Julafton med enbart Lindbergare på Ekerö och Juldag med en hel hög Johanssons hos Olofssons i Österskär. En lugn och skön jul - Nova-Li's allra första. Fast någon tomte fick hon ju förstås inte träffa så det räknas kanske inte riktigt...?

JULAFTON

Julafton och.. Ja, hon ler. Bättre julklapp kunde man ju inte få.

Vi slappade hemma innanför ytterdörren hela dagen. Åt en och annan köttbulle och kollade Kalle, innan den fullkomligt smärt- och tomtefria julklappsutdelningen. Nova-Li var inte missnöjd med en enda klapp... Och jag var då supernöjd med mina (tack igen!). Karl-Bertil fick för första året någonsin stå tillbaka för en dokumentär på svt24, om att försöka skapa en enda dag av fred i världen (http://www.peaceoneday.com/). 22.45 halvsprang jag och mor (och Novisen förstås, fast hon sprang ju inte) till Ekebyhovskyrkan för att inte missa Midnattsmässan. Det är lite mysigt att gå i kyrkan på julaftons natt, tror att det hädanefter får bli en tradition. Lillan var tveklöst yngst i församlingen, hon fick en välsignelse medan vi andra tog nattvard. Måste ju öva inför dopet liksom. Nu har hon varit i kyrkan 2 gånger under sitt 5 veckor långa liv, och det är ju stort. Undrar om hon kommer att sitta lika tyst och snällt i mit knä om vi gör om det nästa år? Tror inte.

JULDAGEN

Lillan sover gott i Calles... på Calles (Herr Olofsson) matplats.

Juldagen firades i Österskär, hos bror Patriks svärföräldrar Marianne och Calle. Julklappsutdelning återigen utan tomte, därefter Kalkon å brysselkål. Lillpluttan sov typ hela tiden, och flyttades runt mellan alla famnar. Hon fick massa fina klappar, bland annat den superfina Kik-Kid-overallen som hon har på fotot här nedanför. Så himla mysig! Lilla Emmy (sex å ett halvt) hade själv slagit in Nova-Li's klappar och pimpat dem med glitter-bokstäver. Sötprutten! Efter god mat och trevlig samvaro packade vi in oss i bilen och for hem till Ekerö. En bra jul må jag säga.

Redo för hemfärd i den superfina KikKid-overallen från Morbror Mattias.

.kärlek.

En underbar vän bloggade om oss den dagen lilla hjärtat kom till världen. Underbara Vanessa. Tack! och att du kommer ihåg vad jag har lagt in för laminatgolv i läggan är jävligt stort. Tvättäkta vän.

kärlek
idag på väg hem från jobbet satt jag och var rätt så sur och planerade ett riktigt slaskinlägg på bloggen. riktigt surt och smått. men 22.24 fick jag ett sms som förändrade min sinnesstämning.
en ny människa ligger uppe i norrland och är förmodligen livrädd för det här ljusa högljudda kalla stället. en människa som kommer tassa runt i små sockar på det kalla pitegolvet av amerikanskpekan-sort. en liten människa som ännu inte förstår hur viktig hon är.en människa som gör en vän till mig till den lyckligaste kvinnan på jorden.det nyaste tillskottet till törnby tigers.
jag önskar henne allt gott på denna jord.att hon kommer veta hur mycket hon betyder.att alla himlens änglar alltid kommer vaka över henne.att hon får uppleva kärlek och vara stark nog att orka sorg.Välkommen!!!!och till min vän: du är bra, bra som fan!! du kan vända mina dagar från skit till upp, även utan att föda barn. hoppas vi ses snart, jag dör av nyfikenhet.längtar efter er(!!!)
Skrivet av hatiora 22 november 2008 klockan 23:01

.viiidejo.

Måste ju undersöka huruvida detta funkar. Nu är ju inte detta någon Ingemar-Bergman-rulle direkt, men jag är ett stort fan av huvudrollsinnehavaren.

såg du nåt?

.sanning.

Idag har jag och mitt lilla gryn spenderat kvällen med nära vänner. Mycket skratt, men också diskussioner på det djupare planet. Bland annat besvarade vi följande fråga: Vilken är den viktigaste insikten om dig själv, som du kommit fram till under det gångna året?

2008 har verkligen varit året då jag kom till insikt. Och jag inser saker om mig själv hela tiden. Att man får en insikt betyder dessvärre inte att man därmed kan hantera beteendet, bara att man blivit medveten om det. Resten får man jobba på.

Ingen mår bra av att jag gör saker för andras skull än min egen, om jag inte är sann mot mig själv. Och sanningen är att jag mår bättre i Piteå.

Så kan inte alla ni som jag älskar och tycker så himla mycket om flytta dit? Det är billigt. Dessutom finns nästan allt man behöver på Coop.

.JUL.

God jul!

Nova-Li pillar navelludd och laddar inför Kalle.

Välkommen Kattårr!

Älskade lilla luvan fyllde EN MÅNAD i förrgår. Har hört av andra småbarnsföräldrar (läs Tessan) att det är VIKTIGT att skilja på veckor och månader. Dumma jag som trodde hon blev en månad i lördags, eftersom att hon ju faktiskt då blev 4 veckor... men nähä, så var det ju tydligen inte. Oavsett, så är hon nu en hel månad, och det firades med pompa å ståt. Dvs: Barnet fick en leksak och mamma tryckte i sig alldeles för många skumtomtar.

Kattårr (stavas så för uttalets skull) är således den nyaste familjemedlemen i lilla familjen Li. Thia har en Ninor (kanin) och Tuva en Raffor (giraff), och drar man dem i svansen så spelas Brahms Lullaby. Mycket praktiskt.

Shit. Jag bloggar verkligen om mjukisdjur. Vad hände ..?

Igår sken solen över idylliska Ekerö, så tre generationer Lindberg och Doris (beige hund av okänt märke) gick på promenad med vagnen. Skönt. Sen ut till stallet och motionera hästen. Mamma fick låna kameran och ställde sig på fel sida av stolpen...

Under kvällen var vi på besök hos Frida, och fick träffa alla vovvar - Bamse, Bosse, Svea, Siri och Diva. Nova-Li brydde sig föga, hon hade fullt upp med att vara missnöjd eftersom att jag ätit lök. Så nu ska jag inte göra det nå mer.

.Älskade Unge.

Du gör mitt liv komplett.

.Estocholmo.

I tisdags morse tog jag och lilla luvan flyget (hem) till Stockholm, och nu har vi varit här i 5 dagar. Och vi har hunnit med en hel del förutom Jesusprylen i kyrkan...Naturligtvis har det blivit en del fläng hit och dit för att träffa släkt och vänner, allt från ligist-mormor i en svett-osande bollhall till bror av kött och blod på lördagsmiddag.

Tisdag hälsade vi på Pia i tappströmskolan, och efter middagen åkte vi ut till stallet och jag RED för första gången på länge.... det kändes faktiskt riktigt bra! Musklerna är ju long gone, men det här med gränslandet, som oroat mig mest, var lugna puckar. Kändes underbart att få använda kroppen igen! Fina fina Berni... Om drygt ett år ska Nova-Li få åka med. På kvällen somnade lillskruttan så fint i sin egen säng, i mitt gamla flickrum. Mor och far har gjort så fint - allt finns. Det är som en miniatyr av min lägga i Piteå.

Onsdag var dagen då lillan spelade Jesus.

Torsdag for vi och inspekterade Lisa och Markus nya (super-fina) lägenhet i Sundby, och deras underverk Owen fick pussa på Nova. Hon sov... inte helt oväntat. Kvällen spenderades i stallet, och jag försökte rida bort träningsverken från tisdagens premiärtur! Snälla mamma servade med mockning och barnpassning.

Marcus. Lisa och Owen

Fredag kom Tessan och lilla Tuva ut till ön. Vi körde barnvagnsrace i regnet. Framåt eftermiddagen dök Ida och lite större Thia upp, vi tog en fika hos Idas föräldrar och gick sedan upp till Ekebyhov för att heja på Lotta och Johan. Så himla underligt att umgås med sitt gamla tjejgäng på helt nya premisser... men fruktansvärt roligt och mysigt! Vi har alla lämnat Ekerö, men så sakteliga verkar vi söka oss tillbaka... Lotta har redan bosatt sig, Tessan är på väg. Och vi andra kommer alltid tillbaka om inte annat så runt jul. Så mycket kul vi har att se fram emot! Och vad kul våra småtjejer kommer att ha det tillsammans! Men gud hjälpe oss om 14 år, om de brås på sina mödrar.

Ida, Thia och Nova-Li

Lördag, alltså idag, har vi hängt i stallet halva dagen. Berni kändes jättefin idag (igen), och det är så himla skönt att vara tillbaka i sadeln. Berni i all ära, men jag längtar efter att rida "på riktigt", träna dressyr på en pålle som pallar... även om det innebär att jag inte kan gå ordentligt på några dagar. På eftermiddagen kom bror (Matte) och gratis-åt. Han gjorde sin plikt som morbror och höll (om än lite motvilligt och skräckslaget) i Nova-Li i flera minuter... ;)

NU är det snart söndag, och då ska vi vidare på äventyr. Men först ska jag tydligen amma.

.Flashback.

Noll koll ingen kontroll. Varför kan jag inte skaka av mig mitt tonårsbeteende och "act my age"? Någonting tar mig i besittning, och det är inte ok.

Och jag hatar den jag blir.

Snälla, back off - för Nova-Li's skull.

Äh.

.Julvandring.

Ekerö Pastorat anordnar varje jul och påsk så kallade jul- och påskvandringar för kommunens lågstadie-elever. Man mörklägger lokalerna och försöker återskapa dåtidens Jerusalem/Betlehem osv... dvs strör halm på kyrkbacken och ställer några levande höns i något hörn, målar skägg på personalen (typ 95 % kvinnor, därav finns det dåligt med naturlig hårväxt i ansiktet), och klär dem i tidsenliga tygstycken. Barnen vallas sedan mellan lokalerna och får höra berättelserna om hur det gick till när Jesus föddes resp dog. Julvandringen avslutas med att alla samlas i själva kapellet och får träffa Maria och Josef som sitter med lilla nyfödda dockJesus i famnen. Diverse gåvor utdelas av de tre vise männen och sen sjunger alla "Nu tändas tusen juleljus" medan Maria går runt och visar jesusbarnet för barnen.

Eftersom att jag jobbat i just Ekerö Pastorat till och från under åtta års tid bestämde jag mig för att kika in när jag ändå gick förbi (på väg att möta Daniel som kom med bussen). Hade ingen aning om att det var julvandringsvecka (vilket jag i och för sig kunnat räkna ut med arslet om jag tänkt efter först) men lägligt nog hade de ingen pågående vandring, så alla gamla kollegor kunde pussa och gulla med lilla hjärtat. Tok-Suss (skåning som hon är) blev förstås lyrisk över att jag levererat ett levande jesusbarn, så nu har Nova-Li gjort sin första skådespelarinsats. Trodde jag skulle få lite tid att förbereda mig inför ögonblicket då jag som stolt förälder fick se min dotter uppträda för första gången... men icket! ;) . Hon sov förstås, som vanligt, men ponera att hon hade lagt en ljudlig brakare, med den akustiken... då hade jag sjunkit genom kyrkbänken - haha!

Sötast var ändå den lilla pojken som genomskådat hela grejen och förstått att jesusbarnet inte alls var jesus, och Maria inte alls bebisens mamma.

-"Äre eran bebis? Gu' va vacker den va!"

Som sött. ;)

.Packad.

Så mycket saker - jag vet inte ens vars jag ska börja... Kläderna lillan kan ha nu är antingen nerkräkta eller på hennes kropp, och de som än så länge är rena kommer att vara nerkräkta innan det är dags att fara. 56 är ännu alldeles för stort... Men med hennes aptit fyller hon snart ut den storleken också.

Lilla Lulan, hur stor tänkte Du bli under vår Stockholms-visit?

Just nu ligger hon och snusar i sin egen säng, väl förpackad i filtar och kuddar. Ganska nöjd trots svampsoppa i håret (det går inte att äta själv när hon sitter i bärselen, framförallt inte soppa.... Det har vi precis lärt oss). Jag ska passa på att slänga in en tvätt, dammsuga och tömma kylen på läskiga saker. Packningen får kanske vänta lite.

På återseende.

.Morgonmys.

Världens bästa morgonrutin.

Mäh mamma!

.Tacksam.

En händelserik helg - men ändå inte. Otroligt skönt.

Jag är Tacksam.

Tack fina Erika och Håkan för den underbara presenten. Så himla vacker. Men bäst var nog ändå att få träffa Dig, men tråkigt att jag inte hann träffa Håkan. Vi får ta igen det.

Och Tack Daniel för att Du lät lillan sova på din mage medan jag sov i soffan. Å tack för middagen...

Och tack brudar för de superfina blommorna!! Inte varje dag ett blombud knackar på dörren...

Å tack Fridström Family. För allt.

.Namn.

Det finns 10 st i Sverige som heter Nova-Li. Min dotter blir följdaktligen nummer 11. Nova betyder "den nya" och Li "den vackra/starka". Det visste jag inte innan, men nu känns namnet mer rätt än någonsin - hon ska definitivt heta Nova-Li...

Så var det ju det där med andranamn... Inte helt enkelt! Namnet får gärna vara något som finns i släkten, men det känns också viktigt att hon ha ett namn som funkar internationellt. Det går inge vidare att uttala Nova-Li på engelska (försök du!)... Jag har funderat och efter mycket om och men blir det nog ändå Sofia. Min farmor hette Sofia, och jag heter det i andranamn. Men ska det vara:

Nova-Li Sofia Kempe Lindberg

eller

Sofia Nova-Li Kempe Lindberg?

För er som undrar så är Kempe mammas flicknamn. TUR att man har 3 månader på sig, men känner jag mig rätt så kommer jag att glömma bort det om jag inte gör det inom en snar framtid... hjälp! Oj oj oj... så mycket makt. ;)

.Fancypants.

Hittade en bild från årets Beachparty. Saknar dig vännen min.

.Hjärtvärk.

Var på Sunderbyns Sjukhus och fick göra ett ultraljud på lillans höfter igår. Jag har verkligen ansträngt mig för att inte freaka ur i onödan - man får vara glad att det går att åtgärda, om det nu skulle vara något fel. Jag vet att de måste hålla fast henne ordentligt för att se så bra som möjligt, och jag vet att det förmodligen inte gör särskilt ont, men att höra henne skrika så att hon hostar och se hennes lilla ansikte bli alldeles rött av ansträngningen - det får mitt hjärta att brista.

"Mamma ser lite blek ut... hur är det?" Tacka tusan för att man håller på att svimma när man anstränger sig så för att hålla ihop. Är faktiskt riktigt förvånad över vilka reaktioner kärleken till min lilla dotter skapar. Och vilken oändlig tillgång på tårar man får...

Det kan göra ont att ha hjärtat utanpå.

Men som någon sa: Som jag har ogråtit över denna lilla tjej. Jag rustar mig för framtiden, med stort förråd av näsdukar och vattenfast mascara.

.Carpe Diem.

NU, Jenni Sofia Elisabet Lindberg, är det du som går och dammsuger. Res på arslet (se till att få med dig hela) och få det gjort. NU.

.Fårskalle.

I två dagar har jag accepterat att min kropp skiter fullständigt i mitt huvud. Jag har legat i soffan och struntat fulkomligt i världen utanför, för att ge kroppen lite vila. Av någon anledning tycks det bara bli värre, nu är det helt plötsligt en kamp att ta sig upp ur soffan igen. Och den där huvudvärken vill inte ge med sig... Så nu slutar jag tvångsvila.

Efter en aktiv onsdag med sjukhusbesök, visit på jobbet och lunch på stan fick Nova-Li kvällsbada. Lika förtjust som i söndags! Sen fick hon ligga och sova innanför min tröja medan jag tittade på Greys. När hon ligger i fosterställning på min mage är det faktiskt inte så svårt att se hur hon fick plats i min mage, fast jag föredrar att hon håller sig på utsidan. :)

Hur som haver - när klockan passerat 22.00 och mina tappra försök att hålla mig vaken under Insider misslyckats fatalt, somnade vi båda två i en hög av kuddar, filtar och fårskinn. Supermysigt. Om det inte vore för att Nova-lis fuktiga kalufs hamnat på fårskinnet.

Nu luktar hela ungen får.

.Babybad.

I söndags fick lilla lulan bada för första gången sedan vi kom hem - och som hon gillart! Kan man ju i och för sig förstå, med tanke på att hon simmat runt i min mage hur länge som helst. Önskar att jag haft ett stort badkar så att vi kunde bada båda två.

Nova-Li är så otroligt okomplicerad. Jag vet knappt hur hon låter när hon skriker, för hon har bara gjort det under sammanlagt ca 2 minuter. Vill hon ha mat syns det väldigt tydligt - hon försöker med alla krafter fånga flygande bröst med munnen... men låter - det gör hon inte. Hon gnyr lite på sin höjd, om jag famlar alltför mycket med kläder och amningsilägg. Hon sover i sin egen säng, förutom på natten då jag inte kan hålla mig ifrån henne... :) Sover lagom långa stunder och störs inte av varken musik, dammsugare eller skruvdragare. En liten ängel helt enkelt! Och nu vaknar hon, sötaste Nova-Li!

.Förlossning och tack.

Jaha, nu är den över - första veckan som mamma.

Trots mjölkstinna pansartuttar och en och annan bort-tappad bäckenbottenmuskel, så måste jag nog påstå att jag är ganska nöjd. Förlossningen är över - och fram för allt väntan är över. Det blev inte alls som jag tänkt mig, men det blev mycket bättre... Jag hade ju tänkt vakna av att vattnet gick. Sen skulle jag fjanta runt och tända ljus i novembernatten, lägga patients och klocka värkar. Sen skulle det vara dags att åka in, och så var det lustgas och epidural. Klart.


[Jag vet hur intresserad jag själv var av förlossningsberättelser innan jag blev gravid, så ni som alla ni barnlösa och ickegravida får hoppa över följande avsnitt.]

Istället börjar jag blöda, åker in med övertygelsen att jag ska få vända och åka hem, men läggs otippat nog in för högt blodtryck. Spenderar 2 dagar utan bebis på BB-avdelningen, fortfarande övertygad om att jag ska få åka hem utan (relativt) platt mage, och fortfarande med mamma "on hold" nere i Stockholm. Och det händer INGENTING. Lite molande mensvärk typ, men knappast förlossningsvärkar.

Så på lördag morgon när jag tror att jag ska bli utskriven från BB, blir jag istället inskriven på förlossningen. Min "molande mensvärk" kommer med 6-8 minuters mellanrum och jag är öppen 4 cm. Jaha. Och fortfarande fattar jag inte att jag håller på att föda barn. Inte förrän en av barnmorskorna på BB hälsar mig välkommen tillbaka "om några timmar". Eh, jaha. Jo.... naturligtvis. Kanske läge att ringa mamma nu? Ringer mamma - som berättar att hon kanske hinner med sista flyget 12.20, ringer Ullis - som stått on hold i Pite, och går in på förlossningen och gör det jag sagt att jag absolut inte tänker göra - Badar. (Men va fan, hon frågade ju så snällt att jag inte vågade säga nej... och så här i efterhand kan jag väl erkänna att det var ganska skönt mot den molande mensvärken...) Räknar hur många droppar från kranen som landar på vattenytan mellan varje värk. Känner mig som en valross i ett alldeles för litet hav. Går upp.

Ligger i min snygga landstings-skjorta och följer bebisens hjärtslag på datorskärmen. Barnmorskan kommer in och viftar med någon slags jättevirknål och vill peta hål på fosterhinnan. Eh, jaha... ok.. Lustgas? Näe tack. Och sen: Pet. Plask. Och magen blev lite mindre.
Om jag vill att ni sätter en epidural? vadå, NU? Eh, näe... ska det inte börja göra ont först...?

Ullis och Henke kommer vid 12.00. Precis lagom till att värkarna drar igång på allvar - helt plötsligt känns lustgas inte så avlägset längre. Efter första andetaget i lustgasmasken blir allt lite mindre tydligt (härifrån och framåt är det väldigt luddigt över lag...). Ullis frågar hur lång tid det brukar ta att öppna sig - till svar får hon 1 cm i timmen ungefär. En snabb uträkning; om ca 5 timmar kommer bebis.

30 sek mellan värkarna, Rix FM i bakgrunden och en vild kamp för att bibehålla kontrollen. Ullis sitter fast i min högerhand. Epidural? JA TACK. Tokhög på lustgas är jag helt obrydd om nålen som jag varit livrädd för i 9 månaders tid, känner sticket, men framför allt känner jag hur den intensiva smärtan liksom sjunker undan. Äntligen en liten paus. Vet inte om det är innan eller efter epiduralen, men nu är jag i alla fall öppen 9 cm. Och det har knappast gått 5 timmar. Snarare en.

14.45 kommer mamma. Ullis går och fikar med Henke. Är nu 10 cm öppen och känner definitivt vilken väg den här ungen ska ut. När Ullis kommer tillbaka är det dags att krysta. Jag känner värkarna komma, men kan inte avgöra när de tar slut - så jag krystar lite hit och lite dit och hoppas att det ska ha någon verkan. Till slut får jag kläm på det, och nu känner jag att bebisen är på väg. Krystvärkarna är helt hanterbara, men när värken tar slut och huvudet stannar halvvägs tror jag att jag ska dö. På riktigt. Jo. Jag menar det. Hinner få panik och försöka backa ur, "Jag kan inte, det går inte" blir de första orden lilla hjärtat hör när hon under nästa krystvärk rinner ur mig. Klockan är 15.27.



Det är lätt det häftigaste jag varit med om. Och jag kan inte nog tacka mamma, Ullis och Henke för att de ville vara med och dela det med mig. TACK.

.Nova-Li.

Nova-Li Kempe Lindberg


Vill passa på att tacka för alla sms, mail o ch telefonsamtal - TACK! Håller som bäst på att anpassa oss till vår nya tillvaro, Nova-Li är en liten ängel som sover, äter och existerar helt enligt önskemål... Sötaste mamma, eller numera mormor, är här och passar upp på oss, så det flyter finfint. När jag orkar, och har tid, ska jag uppdatera bloggen med smaskiga förlossningsdetaljer och annat intressant, men nu ska jag bara fokusera på att lära känna min nya familjemedlem - min älskade dotter.

.Tillsammans.

Du och jag är vi

.

Tillsammans är vi aldrig ensamma

.livets mening.

.BB.

känns konstigt, men det är faktiskt där jag befinner mig. Att tillåta sig att lessna totalt och faktiskt ligga och tycka synd om sig själv i några timmar hade tydligen effekt, för nu händer det i alla fall något. Nej, ingen bebis än, men med lite tur slipper jag åka härifrån utan att h*n kommit ut.

Åkte in igår kväll för att jag blödde, men det var ingen fara. Däremot var blodtrycket lite för högt, så därför fick jag stanna kvar för observation, så att de kunde fastställa att jag inte drabbats av havandeskapsförgiftning. Trodde jag skulle få åka hem i morse, men då var det tydligen nå vajsing med trombocyter... eller blodplättar som det heter på ren svenska, blodtrycket däremot är bättre. Men jag måste stanna tills imorgon. Förhoppningsvis bestämmer sig lilla livet för att påbörja sin resa ut, så att jag slipper åka hem... Har börjat få förvärkar så det är kanske inte helt omöjligt. Vore roligare att ligga på BB med ett innehåll i den där plastbingen som alla andra på avdelningen släpar runt på. Definitivt bättre att vakna av att ens eget barn skriker, än att höra alla andras vråla sig genom nätterna... man borde inte få ligga på BB-avdelningen om man har barnet kvar i magen, snacka om att känna sig som en alien... Tack och lov kom det en tjej till i morse, med samma BF som jag, som åckså lades in för ev havandeskapsförgiftning. Så nu är jag i alla fall inte ensam, och dessutom slipper jag dela rum med en nyförlöst mamma.

Kan ju dock inte påstå att det finns mycket mer att göra här, mycket mindre faktiskt, men det känns ändå skönt att vara någonstans där de vet vad de sysslar med (får vi i alla fall hoppas). Har lyckats hitta den här datorn i hörnet av biblioteket och det blir nog dagens höjdpunkt. Förmiddagen har spenderats på förlossningen, för CTG och provtagning. Har gått tre varv runt sjukhuset och frusit rumpan av mig, läst det enda som finns att läsa på BB (en föreningstidning för Lilla Lövet - förening för plötslig spädbarnsdöd...) och gått otaliga meter fram och tillbaka i mitt rum. Men hellre här än hemma.

Ska gå förbi kiosken och se om det finns nån rolig tidning, och bunkra cola light, sen tillbaka till avdelningen...

.Tårar.

Varning för ärligt inlägg utan inslag av sarkasm och ironi.

Vet inte ens om jag ska skriva det här. Vill dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän lilla hjärtat bestämt sig för att komma till världen. Jag skulle förmodligen göra det också, om det inte vore så förbannat tråkigt. Problemet är att livet utanför täcket inte tycks vara särskilt mycket bättre längre.

Jag vet att jag inte kan påverka det här. Jag vet att det finns miljoner saker som är värre, som cancer och krig etc. Jag vet att det inte kommer att vara för evigt. Jag vet det. Men det hjälper inte. Jag kan inte fly ångesten som kommer av total brist på kontroll.

Den överrumplar mig - så fort jag kommer in till barnmorskan får jag börja kämpa mot tårarna. Förmodligen för att jag vet vad hon kommer att säga, oavsett vad jag säger. Jag vet när det här barnet blev till, men ändå tar man ingen hänsyn till det. Jag vet att det bara handlar om en dryg vecka, men det är själva grejen att man inte lyssnar på vad jag säger. Om jag ändå hade siffror att hänvisa till, referenser och mål, om jag ändå var RESTAURANGCHEF när jag gick in dit - då hade det varit annorlunda. Men jag är inte mitt yrke längre. Jag är bara Jenni - och plötsligt känner man sig så liten och sårbar. Och jag blir förbannad - för jag kan inte kontrollera det. Inte det heller.

Är helt ärligt jätteledsen. Tårarna rinner och jag känner mig ensammast och minst i hela världen. Knappast för att jag måste vänta, det är en kort tid, men när tårarna väl börjar rinna så kommer ju allt. Och jag måste få sitta här och snörvla, för jag vet inget annat just nu. Då spelar det tyvärr ingen roll att folk drabbas av cancer och svälter i Afrika. Vi har alla vår egen ryggsäck, och ibland orkar man inte bära sin egen även om det finns andra som är tyngre.

.2:a BF.

Japp. Idag är det andra (av tre) BF-datum som finns i min journal. Vet inte riktigt hur de kommit fram till idag, men jag tror att det är ren felräkning, eller så slant läkaren på tangentbordet. Spelar ju ingen som helst roll, för lilla hjärtat tänker nog inte komma förrän h*n är redo i alla fall.

*telefonen ringer*

Tack, tack, mamma ringde och grattade på namnsdagen som jag inte visste jag hade idag. Men, jag vet ju att jag heter Elisabet i mellannamn, så om jag haft någon dagsuppfattning så hade jag säkert haft koll. Nu är det mera: Vet du vad det är för dag idag? Ja. En lång dag. :)

Hur som haver, snart ska jag ut och gå på grisberget, sen ska jag och den andra tjockisen åka ut till jobbet och reda ut våra ekonomiska förutsättningar för ett drägligt liv post partum. Det här med föräldrapenning är i klass med deklaration och pensionssparande. Rent rörigt alltså.

Kvällen ska spenderas på Nordkalotten; årets första julbord och Wallmans. Sista chansen för omgivningen (läs kökschefen) att uttnyttja mig som fyllechaffis... ;)

En ganska fullplanerad dag. Och solen lyser.

.Stepbrothers.

Dagens , eller ska vi säga morgonens, film. Inte riktigt min kopp - två lätt missanpassade 40-åringar som bor hemma utan jobb. Klanthumor. Nope, det är verkligen inte min kopp. Men jag tog mig igenom den. Inte för att jag hade så mycket annat för mig... :)

Idag ska jag baka lussebullar som ska göda min utsvultna stockholmsvän med. Tanken vara att hon skulle bidra till baket med lite arbetskraft, men det råkade ju bokas in på en söndag - studenternas vilodag. Hon var tydligen så bakis så att hon inte kunde stå. Taskigt fall... men nu står jag här med saffran och jäst å hela konkarongen, så bullarna ska bakas. Har försökt manipulera den andra tjocka servitrisen till att komma hit och hjälpa till, om inte med baket så iallafall med att äta upp slutprodukten. En Munskänk helt enkelt. Men först - lunch, sen en promenad med Maaaaardiiii.

över och ut. för nu.

.Utvilad.

Inte. Vid 8-snåret drabbade den hårt - den borttappade sömnen. Tyvärr hann jag inte ta mig ur ställningen i soffan, och har följdaktligen sovit med örat mot axeln. Ergonomiskt inkorrekt - tveklöst. Det finns dock någonting som är värre än att vakna med ont i kroppen, och det är att glömma stänga av tv:n innan man somnar. Det är ett säkert sätt att se till att man vaknar asförbannad.

"Tie Tusen kronor!! Rakt in på kontot idaaaaaaag! Vilket ord letar jag efter, fyra bokstäver, FYRA bokstäver, blank-K-O-R, Vilket är ordet? Det är något man har på fötterna.... hm, vad kan det vara?! Ring! Pengarna in på kontot idaaaaag!!Oh herre gud det är så spännande att jag DÖÖÖÖÖR! Vad kan det vara?!"

Och jag vill DÖDA henne. Men jag är inte riktigt riktigt vaken, så istället tar jag hennes ord till mig, låter hennes gälla skrik starta min dag, och vaknar helt enkelt med mord i sinnet.

Vet inte om det är bra eller dåligt att besöka försäkringskassan med kräktjejen på näthinnan, men det är i alla fall vad jag ska göra. Oh, jag är så taggad. Vi får hoppas att jag fortfarande har
rätt till föräldrapenning när jag är klar...

.Sömnbrist.

Snälla sömn - ta mig i besittning...

Sov mellan 24.00 och 03.45. Sen gick det inte längre. Nu har jag sett Kung Fu Panda, druckit te och tänt ljus i novembernatten. Stått i fönstret och iakttagit den lila röken från Kappa som aldrig någonsin upphör rulla fram över himlen.

Det är för mycket tankar, för mycket ovisshet, för mycket bebis i mellangärdet.

.Due-day.

Jaha. Första BF-datumet idag. Trots en ganska hurtig promenad vill lilla hjärtat inte komma ut riktigt än. Nu är det verkligen nedräkning.

Jag har varit ledig en hel vecka, och tiden har segat sig fram som överkokt kola. Så mycket tid... "njut medan du kan- snart har du fullt upp!" är en kommentar som återkommer flera gånger om dagen, men som ändå hjälper föga... Jag har aldrig längtat så intensivt efter något i hela mitt liv, och jag vill inte vänta längre! Jag är redo - oh intensiva smärta från helvetet - hit me! Kontrollfreak som man är så är det här ren tortyr. Jag kan inte kontrollera ankomsten av detta nya lilla liv, och det stör. Lämna över - this is not for you to decide.

Helgen har förflutit hyfsat smärtfritt. Input från goda, underbara vänner, lunch på stan och räkfrossa vid mitt alldeles egna köksbord. En taklampa har tagit plats i sovrummet/vardagsrummet/barnkammaren, ett projekt som pågått sedan inflytten i maj (tack Daniel). Fantastiskt ljust blev det. Årets första marknad i Jävre - en mysig orgie i stickade tjocksockar och falsk hjortonsylt har också hunnits med (Tack Ullis och Emme). Utöver detta Wall-E, the perfect assistant, Jeff Dunhams julspecial och Madagskar 1 (Tack Pirate Bay).

Och för alla som undrar hur en hopplös arbetsnarkoman hanterar livet utan sin största drog kan jag med stor stolthet och äkta förvåning meddela att det går alldeles utmärkt. Fast jag saknar Er.

.Svagheter.

Varför börjar man reflektera över alla sina svagheter bara för att man plötsligt har tid? Det finns väl massa andra saker man kan fylla tankarna med, än just allt som man inser att man inte behärskar, förstår, eller klarar av att hantera? Tyvärr är det ju ändå så - att när tristessen tränger sig på så är de där - tankarna på vem man är, och varför.

Ibland känns det som att jag vill skylta med mina svagheter bara för att folk ska förstå varför jag beter mig så konstigt. Det känns mer obehagligt att människor drar sina egna slutsatser, än att jag står där med min T-shirt med "ANALKLÅDA" tryckt över bröstet. Nu tänker jag ju främst på andra saker än ändtarmsproblem, men ni förstår grejen... Problemet är ju att man kanske blir mer sårbar om man visar sina svagheter, än om man håller dem för sig själv. Jag vet inte, jag har hört representanter från båda sidorna framhålla sin åsikt, men själv vet jag faktiskt inte...

Just nu står jag i ett dilemma. Fly eller illa fäkta - jag vet inte. Mina erfarenheter säger att båda alternativen är lika illa. Vad gör man då? Drar täcket över huvudet och hoppas att det går över?

.Insikt.

Vissa saker i livet kan man inte påverka. Det är bara att acceptera och gå vidare. Och andas.

.Paparazzi.

Nu har jag invigt min Kamera... Vägrade i rent studiesyfte att läsa igenom någon slags form av skriftlig information om hur den fungerar, så jag har rent gått lös på autofunktionen.

Åkte först ut till hästarna för att se om någon av dem var villig att ställa upp på bild.

Spirit var inte helt medgörlig... Men ville väldigt gärna vara i vägen.

Somliga andra var lite väl närgångna.

Anyhow, mitt i mitt zappande dök Micke upp, och det var ju grymt kul eftersom att vi inte setts sedan PDOL. Efter det åkte jag en sväng till grisberget och knatade på spåret. Satans så kallt det var!

Usch, jag gillar inte alls den här funktionen iBlogsot - det är ju asjobbigt att lägga in bilder!! Det måste finnas något bättre sätt...? Jag ska jaga rätt på någon tekniker. Över och ut.

.Snö.

Det har snöat i natt! :D Snö är bra. Snö är fint. Och framförallt - snö är vit. Tills någon kissar på den, men det sker ju bara fläckvis. Alltså - Idag är Piteå LJUST. Igår var det bara jäkligt mörkt.

Nu ska jag fånga dagen. Dvs, åka till kemtvätten, dammsuga och gå ut och lapa sol.

.Föräldraskap.

Shit vilken grej. Hur lär man sitt barn att älska sig själv? Hur får man henne att känna att hon duger som hon är? Hur är man... en bra förälder? Hjälp.

.

Jag önskar Dig allt gott mitt lilla hjärta.

.

Resten av mitt liv

ska jag ägna åt att älska Dig.

.

Jag önskar att Du blir en stark och stolt individ,

som klarar Dig genom livets upp och nedgångar.

.

När Du inte orkar

ska jag bära Dig.

.

Jag lovar att göra allt som står i min makt

för att ge Dig ett bra liv.

.

Detta är mitt löfte till Dig.

.4600 kr.

Så mycket kostade kameran som jag IMPULSKÖPTE idag. Nu brottas jag med min ångest... Men hey - det är en investering. Det är viktigt. Det TILLFÖR något. Det var ett BRA KÖP. [intalningsförsök]

Nä men ärligt - Det VAR ju det. Ett bra köp alltså. Har ju önskat mig en ordentlig kamera länge, som ska producera grymma pics fast jag är totalt askass på allt vad bländare, slutare, vit balans och skärpa heter... Med lite tur fixar den här det. Å det vore ju... kul. Jag har laddat batteri och skruvat fast objektiv, ställt in datum och provzoomat. Jag är NÖJD. Nu väntar jag bara på att lillbebis ska komma ut så jag har nåt väsentligt att fotografera...

När jag ändå var i farten passade jag på att bränna en femhundring till. Jag är nu stolt ägare till ett par sköna tofflor, som jag tänkte glassa runt på BB i (för de lär jag ju komma ihåg att ta med mig. inte), samt en finfin klädrulle (heter det så?). Inte för att jag har något djur eller liknande som luddar av sig, utan mest för att jag kände att varje hem bör ha en för att kännas komplett. Nu är mitt hem komplett. Tack Claes Ohlsson. Slank in på Guldfynd och införskaffade nya silverörhängen också, eftersom det ena försvann under striden på lasergame förra söndagen. Fan... Det är ju SKITDYRT att vara LEDIG! Det här kommer inte att gå... inte med vinst ialla fall.

För att sätta guldkant på mina kreativa måndag köpte jag även gips, och paketerade min mage. Kreationen ligger i detta nu på köksbordet (och över resten av köket) och härdar. När jag kommer mig för ska jag ta min nya Nikon D40 och föreviga gipshelvetet så ni får se vad man kan wasta en måndagkväll på.

Över och ut.

.3018 g.

Japp. Lillskrutten väger ju mer än vad jag gjorde när jag föddes. Allt såg så bra ut så, väl fixerat och redo att koma ut närsomhelst. Jäkla barnmorska å hålla på å freaka ur sådär.

.9.30.

Tänk att så länge fick jag sova idag. Naturligtvis med 4-5 avbrott för att springa på toa, men ändå - stort! Har ätit leverpastejsmörgås och tittar på morgon-tv. Ledig. Mnja. Vet inte om jag är överförtjust.

Men vad ÄR det med Magnus Carlsson och hans blonda kalufs?! Han ser ju inte klok ut!! Bara för att han lyckats klistra dit en diger knippa hårstrån verkar det som att han aldrig kommer att förnya sin frilla.... inte vad gäller längd i alla fall, men det är klart - hans "frisyrer" spretar, hänger, klistras och lutar åt olika håll varje gång jag ser honom. JA, vi VET att du har hår på huvudet. Lägg ner.

Klockan är tolv, morgontv har övergått i IDOL 2008 och Magnus Carlsson är utbytt till en gapande, småfalsk Lars E. "at least Obama won the election...?" Vad menar människan?

Introt till "save up all your tears" (som just i detta nu framförs av Anna B) tar mig tillbaka till Cher-turnén förra året. Under just detta intro skulle jag och den andra körtjejen så snabbt och smidigt som möjligt hjälpa Anna-Sara med sista klädbytet - utan att trassla in oss i in-ear-dosor och halka på kycklingfiléer (läs Bh-inlägg). Oftast på en pytteliten yta vid sidan av scenen. Vi lyckades varje gång. Men visst kanske publiken fick sig en glimt av Anna-Saras rumpa någon gång... Underligt vilka minnen musik kan återkoppla till.

Över och ut.

.Avslut.

Så var det över. Sista evenemanget avlöpte relativt smärtfritt, och folk var nöjda och glada! Nu blir det inget mer jobb på ett bra tag. Skrivbordet är städat, papperskorgen tömd. Underligt.

Så nu är man verkligen i väntans tider. Och som jag ska vänta... allt är ju klart. Spjälsängen är bäddad, väskan packad... så jag... väntar. Just nu befinner jag mig i ett nedvarvningstadie efter kvällens galamiddag, sitter med datorn i knät och ser fram emot Saturday night live som jag för en gångs skull är hemma i tid till. Bebis lever om som vanligt så fort man sätter sig ner. När bebis somnat ska jag göra detsamma, och förhoppningsvis får jag sova ordentligt inatt. Imorgon middag med Dannemannen, som ska lära mig allt om hur man som kökschef fuskar i sitt eget kök. På måndag tillväxtultraljud. På tisdag kommer Anna-Sara upp från Stockholm. På onsdag läkarbesök igen. Om jag bara får dammsuga efter det så är jag redo sen.

Hör du det lilla hjärtat? På onsdag eftermiddag får du gärna komma!

.Dan före doppare-dan.

Jajjemensan. Imorgon är det definitivt sista arbetsdagen. Galamiddag. Jag vill göra ett bra avslut, men såhär kvällen innan känns just det här evenemanget förbannat instabilt. Panik. Men, no worries. Paniken har övergått i likgiltighet och om några timmars sömn är jag nog på banan igen. Då ska jag köra mitt sista race, sen är det nog. No matter what. Och ja, den här gången menar jag det verkligen. Nog om jobbet.

MVC igår. Lilla hjärtat vill inte växa. fortfarande bara 34 cm SF-mått, och det borde ha ökat sen sist. Men det rör sig och hjärtat pickar på som det ska, så det är säkert bara så att hon, eller han, är lite liten. På måndag kl 9 ska jag på tillväxt-ultraljud - förhoppningsvis visar det att allt är ok med lillhjärtat.

Mammas lilla hjärta. Visst mår du bra? Visst kommer du väl snart...?

.Bebissnack.

Någon har druckit för mycket fostervatten... Det är konstant hicka där inne. Rätt häftigt. Jag FATTAR INTE att det är en hel liten människa därinne i magen, än mindre i vilken kroppsställning han/hon ligger. Det måste vara så sjukt trångt... förstår inte hur det hänger ihop när man känner en fot nästan bak i ryggen och den andra någonstans mitt på magen - hur i hel... don't get it. Hur som helst - bebis trasslar in sig i bröstkorgen mest jämt och det tenderar att bli lite jobbigt... men jag köper det. Det är inte länge kvar nu.

Funderar på om man borde ställa in sig på det senare datumet i alla fall. Jag hävdar BF 16 november, MVC 26 november. Om man räknar med att gå över ca 10 dagar så landar jag ju i alla fall på den 26:e... Och det är helt ok, var bara beredd på att det skulle bli tidigare med tanke på alla sammandragningar und alles. Men det verkar ju vara en liten tålig krabat därinne, eller så vill han/hon inte komma ut till kaoset... känner absolut ingenting utöver det vanliga, så att börja föda barn känns hyfsat avlägset. Visst, lite tyngre och ganska abnormt svullen om magen, men inget annat :). Anyhoo - ställer in mig på att gå över tiden. Det betyder... hm... 21 dagar kvar till förlossning.

Förlossningen ja... Det är underligt hur obrydd jag är. Eller obrydd å obrydd, snarare inte nervös. Det finns ju bara en väg ut (även om bebis letar alternativa vägar mest hela tiden), och jag är beredd på att det kommer att göra jävligt ont. Jag kan inte påverka situationen, så jag är lugn. Det händer när det händer, och när det händer ska jag ha lustgas och epidural. Klart! Liiite orolig dock för den där sprutan å nålen med slangen som ska in i ryggen... *brr*. Inte helt bekväm med att den ska sitta kvar där. Tanken får mig att vilja kräkas. Men hey, vad är en liten plastslang i ryggmärgen i jämförelse med att försöka skita ut ett hyreshus?

.Personalfest.

Söndag är branschens partydag

Mitt livs andra nyktra personalfest har passerat. Oj så bra jag mådde igår, till skillnad från resten av staben. :) Vi hade bokat lasergame med tacobuffé och bubbelkopp - ett vinnande koncept! SÅ GRYMT KUL det är med lasergame, jag som tänkt banga sprang (jo jag gjorde faktiskt det) runt och viftade med den där mojängen till höger och vänster. Kände mig väldigt ogravid på nervägen när jag slängde mig på golvet, desto mer höggravid (tänk valross) när jag lika graciöst och smidigt skulle upp igen. Men SATAN så roligt. Jag och Danne som är färgblind var i samma lag så förlusten var ett faktum - men ändå. Vi hade roligast. Festen fortsatte på Kalles, och sen vill jag inte veta vart den tog vägen... Jag gick hem till vovvarna och tankade lite kärlek hos dem i stället.

.Avsked.

Idag flyttar Erika och Håkan till Norge. Känns jätte... tomt. Inte tråkigt, för det är ju jätteroligt för dem, men det känns tomt. jättetomt.


Och de har bara varit borta i 3 minuter.

.Hemmavid.

NU är det sängläge som gäller. Premiären är över och allt har gått bra. Bebis har sovit hela dagen och är nu på G - bara för att jag tänkte sova lite... så typiskt.

Well well. Ännu en dag är till ända, ännu en dag närmare bebis ankomst. Jag väntar med spänning på mitt lilla underverk.

Natti.

.Back on track.

Tillväxtkontroll på MVC igår. Lilla hjärtat har vuxit 1 cm till senaste veckan, så nu är vi ute och slirar på rätt SF-kurva igen. Percheckt. Nu är det bara att vänta.

För visst infann den sig till slut - tiden då man helt enkelt inte orkar vara gravid längre. Ingen ställning är bekväm, tiden släpar sig fram, nätterna är längre än dagarna... somna, vakna, försöka ta sig ur sängen, gå på toa, försöka somna om, försöka lite till, försöka igen, räkna får, tänka på deklarationen, bli medveten om min andning (vad är det för larv?) , slutligen slumra till, vakna igen, försöka ta sig ur sängen, gå på toa... Lite less är jag faktiskt. Men, det är ju ändå en fantastisk resa! Det säger jag inget om. Den är bara typ 3 veckor för lång.

Idag står jobb på schemat. Världspremiär på STORMEN... Blir spännande, jag hoppas att det blir en succé! Ska försöka hinna med att tömma kontoret också. Känns lite jobbigt. Lite väl.... definitivt.

Nej, dags att sätt lite fart, annars fastnar jag i Oprahträsket.

.ledig.

Idag igen. Underligt. Vakna - av sig själv (inte för att man sover längre för det...). Loda runt i luters hela dagen... mycket behändigt. Men, vad gör man med all tid?! Ta mig framåt i tiden med hjälp av mina säregna tokryck, som får mig att borra eller spika eller måla eller sy eller såga eller spackla.... men det går över fort, och slutar oftast med att jag sitter i en hög av det jag just sågat sönder, med färg i håret och sågspån über alles. Men, ibland händer det att det kommer nåt på plats och blir FÄRDIGT. DÅ är jag stolt :).

Anyhoo. Dagens projekt heter skötbord. Jag ska måla. Har helt fräckt släpat upp skötbordet på vinden (23.46 måndag kväll), och in i närmsta (typ tomma) vindsförråd (inte mitt...), kladdat på första lagret av specialbruten köksluckefärg (typ vit), och lämnat mitt verk i all sin skönhet. Idag ska andra lagret på. Och jag hoppas verkligen att ägaren av vindsförrådet såhär efter ett halvårs frånvaro inte bestämt sig för att plötsligt gå upp på vinden. Återkommer med rapport.


14.08

Skötbord målat. Check!

(intressant reflektion... en kvinna på Oprah är livrädd för skarpa hörn. Hm. Måste sluta fastna framför TV:n)

Har även varit på OKQ8 och tvättat bilen. Tänkte faktiskt bara dammsuga, men det slutade med att jag gjorde hela skiten i allefall. Insåg nämligen att hela personalen hade hysteriskt roligt åt att iaktta (via övervakningskamera) den supergravida tjejen som brottades med 16 meter dammsugarslang. Inte riktigt klädd för att tvätta bilen... jag kunde riktigt se hur de tänkte att "den här tjejen har absolut ingen aning om vad hon pysslar med", då gav jag mig tusan på att jag visst skulle tvätta bilen, för jag vet minsann visst hur man gör! Även om det innebar att jag blev både blöt och smutsig. Visst - jag är förmodligen paranoid och ganska barnslig, för att inte tala om envis, men ibland kan det faktiskt leda till att men får saker och ting gjort...

Har hunnit med ett besök på EM, ångsågen, Beijers... men hittade inte det jag letade efter. Väl hemma har jag dammsugit och lagat lite mat, nu är det horisontalläge framför TVn. För vem vill missa historien om tanten med fobi för skarpa hörn...?

.Boende.

Köpte ju min lilla lägga i februari i år, och renoveringen har väl pågått sen dess... Mycket är gjort, men det finns ju en hel del kvar att göra! Fortfarande inga lampor i taket, men det känns inte som högprio. Finns ju mysbelysning. Tänkte i alla fall lägga ut några bilder på dagsläget, främst för att lilla pappa ska få se vad som har hänt sedan han for. (världens bästa pappa spenderade 2 veckor i en bungalow på havsbadet för att hjälpa mig med renovering och diverse inköp - kärlek till Dig.)

Också några nya inköp...

.Te presento a bebis.

Första bilderna på lilla underverket. Hon (eller han) har då min näsa i alla fall... :) Bilden är från rutinultraljudet i vecka 20.