.Svagheter.

Varför börjar man reflektera över alla sina svagheter bara för att man plötsligt har tid? Det finns väl massa andra saker man kan fylla tankarna med, än just allt som man inser att man inte behärskar, förstår, eller klarar av att hantera? Tyvärr är det ju ändå så - att när tristessen tränger sig på så är de där - tankarna på vem man är, och varför.

Ibland känns det som att jag vill skylta med mina svagheter bara för att folk ska förstå varför jag beter mig så konstigt. Det känns mer obehagligt att människor drar sina egna slutsatser, än att jag står där med min T-shirt med "ANALKLÅDA" tryckt över bröstet. Nu tänker jag ju främst på andra saker än ändtarmsproblem, men ni förstår grejen... Problemet är ju att man kanske blir mer sårbar om man visar sina svagheter, än om man håller dem för sig själv. Jag vet inte, jag har hört representanter från båda sidorna framhålla sin åsikt, men själv vet jag faktiskt inte...

Just nu står jag i ett dilemma. Fly eller illa fäkta - jag vet inte. Mina erfarenheter säger att båda alternativen är lika illa. Vad gör man då? Drar täcket över huvudet och hoppas att det går över?