.Tårar.

Varning för ärligt inlägg utan inslag av sarkasm och ironi.

Vet inte ens om jag ska skriva det här. Vill dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän lilla hjärtat bestämt sig för att komma till världen. Jag skulle förmodligen göra det också, om det inte vore så förbannat tråkigt. Problemet är att livet utanför täcket inte tycks vara särskilt mycket bättre längre.

Jag vet att jag inte kan påverka det här. Jag vet att det finns miljoner saker som är värre, som cancer och krig etc. Jag vet att det inte kommer att vara för evigt. Jag vet det. Men det hjälper inte. Jag kan inte fly ångesten som kommer av total brist på kontroll.

Den överrumplar mig - så fort jag kommer in till barnmorskan får jag börja kämpa mot tårarna. Förmodligen för att jag vet vad hon kommer att säga, oavsett vad jag säger. Jag vet när det här barnet blev till, men ändå tar man ingen hänsyn till det. Jag vet att det bara handlar om en dryg vecka, men det är själva grejen att man inte lyssnar på vad jag säger. Om jag ändå hade siffror att hänvisa till, referenser och mål, om jag ändå var RESTAURANGCHEF när jag gick in dit - då hade det varit annorlunda. Men jag är inte mitt yrke längre. Jag är bara Jenni - och plötsligt känner man sig så liten och sårbar. Och jag blir förbannad - för jag kan inte kontrollera det. Inte det heller.

Är helt ärligt jätteledsen. Tårarna rinner och jag känner mig ensammast och minst i hela världen. Knappast för att jag måste vänta, det är en kort tid, men när tårarna väl börjar rinna så kommer ju allt. Och jag måste få sitta här och snörvla, för jag vet inget annat just nu. Då spelar det tyvärr ingen roll att folk drabbas av cancer och svälter i Afrika. Vi har alla vår egen ryggsäck, och ibland orkar man inte bära sin egen även om det finns andra som är tyngre.