Var på Sunderbyns Sjukhus och fick göra ett ultraljud på lillans höfter igår. Jag har verkligen ansträngt mig för att inte freaka ur i onödan - man får vara glad att det går att åtgärda, om det nu skulle vara något fel. Jag vet att de måste hålla fast henne ordentligt för att se så bra som möjligt, och jag vet att det förmodligen inte gör särskilt ont, men att höra henne skrika så att hon hostar och se hennes lilla ansikte bli alldeles rött av ansträngningen - det får mitt hjärta att brista.
"Mamma ser lite blek ut... hur är det?" Tacka tusan för att man håller på att svimma när man anstränger sig så för att hålla ihop. Är faktiskt riktigt förvånad över vilka reaktioner kärleken till min lilla dotter skapar. Och vilken oändlig tillgång på tårar man får...
Det kan göra ont att ha hjärtat utanpå.
Men som någon sa: Som jag har ogråtit över denna lilla tjej. Jag rustar mig för framtiden, med stort förråd av näsdukar och vattenfast mascara.
3 kommentarer:
Visst är det märkligt hur man reagerar... jag har ju aldrig trott att jag skulle bli en sån där "blödig" mamma, men det ingick tydligen i paketet! Allt man vill är ju att de aldrig ska ha det dåigt de små! Men hur gick det med höften? Kram
Det ingår i "mammapaketet"; blödig, tårflöde, allmän oro och ängslan och ett ständigt behov av att "fixa".
Jag är jätteglad att det inte var några problem med höften.
NU längtar vi bara efter att få rå om er här nere i ett grått och blött Ekerö. Ni får lysa upp vår tillvaro!
Pussa lilla hjärtat
Grattis till din lilla tjej och stort lycka till önskar Carin Wennström (grannen på våning 1 Lavettvägen 11)
Skicka en kommentar