.Toblerone-kurva.

Upp som en sol ner som en pannkaka - borsta av gruset och upp igen... känner mig lite lätt manodepressiv. Snälla säg att det är yttre omständigheter och inte bara inre kaos?

Just nu har det varit många turer med eventuella lägenhetsköp. Nu är det förhoppningsvis klart, men jag vågar inte riktigt ropa hej förrän jag skrivit på alla papper... (men ändå... *blush*... hej... ). Låt det nu bara gå fort med allt pappersmeck så att jag kan fokusera på allt annat som jag måste ta i tu med.

Som försäljningen av min lägga exempelvis, som ser ut så här. Visning nu på onsdag. Det är lite underhåll som jag vill få gjort - någon list som måste skruvas fast, ny lampkontakt... Sen skulle jag vilja plocka undan en del grejer som inte behöver stå framme. Men energin fattas...

Jag har jobbat i helgen. Hittade en liten bit av mitt gamla jag bland alla glada gäster, goa arbetskamrater och underbara artister från Wallmans. Jag gillar ju mitt jobb! Gillar att ge service, gillar att vara omgiven av glada människor, och jag gillar kickarna jag får av att leverera trots stress. Det var en välbehövlig paus från min nya vardag. Men, bäst är ju ändå att få vara med min älskade dotter, och jag tror att jag är en bättre mamma om jag får ta ett litet break då och då. Och Novis gick det ju knappast någon nöd på, hon fick ju stanna hemma med Ullis - och hann väl inte ens märka att jag var borta...

Den här förkylningen. Den vill inte ge med sig. Jag har fortfarande snor i hela huvudet, och minsta ansträngning gör mig anfådd. Så himla tråkigt, för jag vill ut och springa. Har inte motionerat på snart 2 veckor, och det känns riktigt dåligt. Jag vill bli frisk NU.

Snart åker vi till Stockholm. Det blir en snabbvisit tisdag-måndag nästa vecka, och vi tar oss ner med flyg. Undrar hur Novis beter sig den här gången, sist var hon ju så himla liten så att hon bara sov. Tack och lov åker vi samtidigt som Emelie, så vi är två som kan roa ledset litet barn om det skulle behövas. Det är väl full sommar där nere nu. Här finns det några enstaka snöhögar kvar, men det börjar spira litegrann i alla fall. Jag längtar efter ett kallt glas vitt, på en uteservering en varm dag. Eller kanske mest efter grill å samkväm i knalleborg med bästaste vännerna. Längtar efter en kaffe på bågvägen, sola mot stallväggen, promenad till Blackan, kramas med Vanessa.

Och det blir ju snart. Och tills dess får jag hålla till godo med de mest underbara människor, Ni som finns här i Piteå. Som stöttar i vått och torrt, och stannar kvar genom allt. Visst vet ni hur värdefulla ni är?