Herregud vilken underbar enmans-show Henrik Schyffert presterade ikväll! Så roligt, så igenkännande, och samtidigt så allvarligt.
Det fanns ju en tid, under §eGs§ glansdagar, då vi levde och andades ironi och sarkasm. Vi badade hett bubbelbad, drack fanta med skit-rom och sjöng julsånger bara för att det var så ironiskt att göra just detta i ett hotellrum på dominikanska, mitt på blanka dagen i juli månad. Vi gick runt och citerade Dan Bäckman och Papi Raul, och vi skrattade åt allt. Vi drev ju bara. Med andra, men också med oss själva.
Vi sa ja fast vi menade Nej. Och det var väl där, när allt blev ironi och vi inte ens längre själva visste vad vi menade och tyckte och ville och kunde - som vi förlorade oss själva. Jag minns att vi försökte vara allvarliga, bara en liten stund. Och jag minns, att det inte gick. Det var så mycket lättare att ironisera - och distansiera sig från allt vad ansvar, värderingar och tro innebär.
Och det blir ju faktiskt i slutändan inte så bra. Eller? Särskilt inte när sarkasmen tolkas som pessimism och den enda som skrattar är jag. Alltså inte för att det är roligt. Utan för att jag inte kan något annat. I rest my case. Var fan är den där jävla dörren?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar