.Förlåt.

Jag vet att ni är många som bryr er otroligt mycket om mig och min lilla familj. Jag vet att ni tycker om oss och vill finnas i våra liv. Och jag uppskattar det. Det är inte det att jag tar er för givet eller stöter bort er för att ni inte betyder något för mig, men det som gör mig ledsen är ingenting som någon av er kan ändra på.

Jag är sårad och vet inte var jag ska finna styrkan att komma över det. Och jag är rädd att det ska ha så stort inflytande i mitt liv att jag aldrig kommer att kunna lita på någon fullt ut igen. Känner mig så otroligt korkad och naiv, som tillät mig att tro att jag var en del av något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Och jag känner mig svag som inte klarar av att gå vidare - varken med eller utan dem som sårat mig.

Jag vill inte må dåligt. Och jag vill inte att andra ska tro att jag mår dåligt. Men att jag tar på mig min mask och försöker utstråla att allt är bra nu, gör det bara lättare för alla andra. Men frågan är om det inte är bättre än alternativet. Jag vet inte. Det är lätt för andra att säga att jag inte ska ha någon mask, men svårt att tro på när jag upplever att det är samma människor som sätter på mig den - och dessutom verkar bära en själv.

Jag vrider och vänder på allt som sagts och gjorts, för att försöka hitta en lösning på ett problem som inte kan lösas, och för att finna svar på frågor som aldrig någonsin kommer att bli besvarade. Det är för att jag inte förstår vad jag gjort, och vad jag ska göra annorlunda för att aldrig någonsin hamna här igen.

Så förlåt om jag håller mig undan - gör jag det så är det för att just Du inte kan hjälpa mig med det här.