.För jag passar inte här.

Tänk att det kan slå så himla fort. Allt är lätt och jag skrattar på riktigt. Och pang så blir allt så tungt. Det finns ingen väg ut och allt blir så outhärdligt. Jag vill bara släcka lampan och vakna någon annan dag. Eller bara få pausa och för en enda liten stund inte behöva vara jag. Det är då jag vill skrika åt dem jag älskar mest: Snälla sluta försöka hjälpa mig! Bry er inte om mig! Gå härifrån! Jag vill inte utsätta er för mig. Kom inte nära - för jag kommer att göra er illa. Kan ni bara låtsas som att jag inte finns?! För jag orkar inte finnas.

Och då säger de att de blir ledsna. Och så blir det lite tyngre.

Riktigt så svart var det faktiskt en liten stund idag. Alldeles nyss. Kan alla människor känna så ibland? Snälla säg ja.