Det här inlägget kan tyckas rörigt och kryptiskt för många. Men jag känner att jag behöver skriva det, och om du inte förstår så släpp det och gå vidare. Och jag mår bra, jag har en underbar dotter och jag trivs med det liv vi skapat oss. Men det betyder inte att man slutar fundera...
Det är så mycket jag skulle vilja skriva i den här bloggen, saker som jag nog behöver sätta ord på. Funderingar och frågor om händelser i mitt liv, som ingen terapeut i hela världen kan svara på. För de var inte där. Behöver få veta av dem som känner mig, om jag är ute och cyklar i mina resonemang eller inte. Vill inte lasta, inte skylta. Men jag vill veta.
Jag har all tid i världen att fundera nu. Och jag gör det - hela tiden. Det känns som att jag konstant har tankarna på villovägar och jag kan inte lämna. Det sitter fast. Eller - JAG sitter fast. Känner inte igen mig själv riktigt. Har i och för sig hört av andra just "mamma-grejen" kan starta de mest konstiga processer... Nu vill jag reda ut mig själv ur den här röran.
Jag hittade ett gammalt foto idag. Hade den där lilla tjejen blivit jag om saker och ting varit annorlunda?
1 kommentar:
Det kan man aldrig veta men, det hade nog varit "du" i stora drag. Man formas av omgivning, tillvaro, bemötanden, händelser men även av det genetiska.
Jag är väldigt stolt över dig,över att du är min dotter. Dessutom stolt över att många säger att du är lik mig.
Mycket av dig känner jag ju också igen i mitt sätt att vara och reagera. Vi har samma "korta stubin" även om jag med åren har fått en något avtrubbad stubin.
Du har utvecklats till att vara en mycket självständig, förståndig och handlingskraftig kvinna. Mycket mer än vad jag själv lyckats med. Jag är nog en liten "fegis" innerst inne. Jag hade aldrig vågat ge mig iväg till London utan vare sig jobb eller bostad, jag hade aldrig våga flyga iväg till Bangkok alldeles ensam ....har aldrig bott själv....
Sträck på dig - du är super som du är. Önskar att jag var lika stark och rakryggad...
Skicka en kommentar