.Blaize.

Älskade Blaize.

Var du tvungen att gnägga högt och komma galopperande mot mig när jag visslade?

Jag kan ju inte stå ute i skitkalla Vallentuna å grina fattar du väl?

Nu är det i alla fall på G. Trots att hon är min lilla bebis, så är det dags att släppa taget. Hon har varit ifrån mig så länge nu, och hon har haft det jättebra hos sin fodervärd Mickis och hennes mamma Haje. Och det är där hon ska vara.


När vi bestämde oss för att betäcka Berni för 7-8 år sedan verkade det vara en jättebra idé. Vi ville absolut ha något kvar efter henne (Berni), och fölet skulle bli min häst - att fostra, utbilda och älska. Då kretsade mitt liv kring hästarna, jag till och med arbetade med att utbilda unghästar. Jag var stensäker på att jag för alltid skulle bo på Ekerö, och att jag aldrig skulle lämna Törnby Gård. Jag skulle satsa på den här hästen och lägga all min energi på henne. När lilla Blaize efter ett "missfall" och många om och men till slut föddes, och jag kunde lägga hennes spretiga lilla kropp i mitt knä, trodde jag verkligen att det skulle bli så. Men saker och ting förändras.


Vi har haft fyra år tillsammans, mycket glädje och många tårar (för även hästar har trotsåldrar), och de har varit värt allt! Jag vet att jag tog rätt beslut när jag lämnade bort henne till Mickis, men det har varit 2,5 år av separationsångest. Nu befinner jag mig i en helt ny situation i livet, jag bor 100 mil bort och har fått en liten dotter. Nu är det dags att släppa taget. Även om det värker i hjärtat.


För det gör det verkligen.

Blaize och Mickis