.barnledig.

För första gången (bortsett från en snabbis innan jul) har jag och Nova-Li roat oss på varsitt håll. Jag för min del var på afterwork på statt, och sedan på Piterevyn*, medan Nova-Li fick fredagsmysa hemma hos Fridströms. Tanken på att lämna henne med någon annan under en lite längre stund (läs dryga 5 timmar) har känts bra, särskilt när det handlar om att lämna henne hos Fridströms. De känner henne och har varit med från första början så det känns solklart. Tanken på att vara ifrån henne har också känts ok, vi sitter ju ihop dygnet runt, så en paus kan ju faktiskt bara vara bra ibland.

(*Kära vänner i Stockholmsförorten: Jag vet vad ni tänker. Men statt är inte samma sak som den lokala pizzerian på hörnet, och Piterevyn är inte att jämföra med det som spelas på förortens Folkets hus...)

Söta lilla hjärtat valde naturligtvis att krisa timmarna innan vi skulle fara, och för första gången kändes det som att vi blev lite osams. Vill inte påstå att det är läge att kombinera dessa båda premiärer. Det blev tio gånger jobbigare att lämna henne än vad jag hade trott - inte för att jag tvivlade på att hon skulle ha det bra - utan för att jag inte ville vara från henne. Och så än en gång förvånades jag över vad moderskapet gör med en kvinna. Satte mig i bilen och längtade efter rödvin, och svor över att jag inte valt vattenfast mascara.

Rödvin in, ångest ut. Skönt. Och så var det dags för revyn. Främst var jag ju där för att se unga fröken Fridström dansa, och skulle jag sen råka förstå något av det som sades (på pitmål) på scen skulle det det bli en ren bonus... Satte mig i förbyggande syfte brevid min käre vän och kollega Daniel, och tänkte att han skulle få tolka vid behov. Tyvärr har jag oftast stora problem med att förstå honom - så jag vet inte riktigt hur jag tänkte där. Helt otippat förstod jag näst intill allt (Kära vänner i Piteå: Ja, jag vet att det knappt var någon Bondschka eller vad det nu heter, men ni är faktiskt inte helt lätta att förstå när ni pratar som vanligt heller)! Och trots att jag inte läser PiteåTidningen varje dag (om ens någon gång numera) så hängde jag med på det mesta. De var jätteduktiga allihop, och jag blev superimpad av Emelie och hennes dans! Själv är man ju inte direkt Smärta Märta.

Lite mindre Stockholmare och lite mera Pitebo for vi så hem till Fridströms och min lilla skrutta. Så klart att hon hade haft det hur bra som helst- precis som jag!