.Förlossning och tack.

Jaha, nu är den över - första veckan som mamma.

Trots mjölkstinna pansartuttar och en och annan bort-tappad bäckenbottenmuskel, så måste jag nog påstå att jag är ganska nöjd. Förlossningen är över - och fram för allt väntan är över. Det blev inte alls som jag tänkt mig, men det blev mycket bättre... Jag hade ju tänkt vakna av att vattnet gick. Sen skulle jag fjanta runt och tända ljus i novembernatten, lägga patients och klocka värkar. Sen skulle det vara dags att åka in, och så var det lustgas och epidural. Klart.


[Jag vet hur intresserad jag själv var av förlossningsberättelser innan jag blev gravid, så ni som alla ni barnlösa och ickegravida får hoppa över följande avsnitt.]

Istället börjar jag blöda, åker in med övertygelsen att jag ska få vända och åka hem, men läggs otippat nog in för högt blodtryck. Spenderar 2 dagar utan bebis på BB-avdelningen, fortfarande övertygad om att jag ska få åka hem utan (relativt) platt mage, och fortfarande med mamma "on hold" nere i Stockholm. Och det händer INGENTING. Lite molande mensvärk typ, men knappast förlossningsvärkar.

Så på lördag morgon när jag tror att jag ska bli utskriven från BB, blir jag istället inskriven på förlossningen. Min "molande mensvärk" kommer med 6-8 minuters mellanrum och jag är öppen 4 cm. Jaha. Och fortfarande fattar jag inte att jag håller på att föda barn. Inte förrän en av barnmorskorna på BB hälsar mig välkommen tillbaka "om några timmar". Eh, jaha. Jo.... naturligtvis. Kanske läge att ringa mamma nu? Ringer mamma - som berättar att hon kanske hinner med sista flyget 12.20, ringer Ullis - som stått on hold i Pite, och går in på förlossningen och gör det jag sagt att jag absolut inte tänker göra - Badar. (Men va fan, hon frågade ju så snällt att jag inte vågade säga nej... och så här i efterhand kan jag väl erkänna att det var ganska skönt mot den molande mensvärken...) Räknar hur många droppar från kranen som landar på vattenytan mellan varje värk. Känner mig som en valross i ett alldeles för litet hav. Går upp.

Ligger i min snygga landstings-skjorta och följer bebisens hjärtslag på datorskärmen. Barnmorskan kommer in och viftar med någon slags jättevirknål och vill peta hål på fosterhinnan. Eh, jaha... ok.. Lustgas? Näe tack. Och sen: Pet. Plask. Och magen blev lite mindre.
Om jag vill att ni sätter en epidural? vadå, NU? Eh, näe... ska det inte börja göra ont först...?

Ullis och Henke kommer vid 12.00. Precis lagom till att värkarna drar igång på allvar - helt plötsligt känns lustgas inte så avlägset längre. Efter första andetaget i lustgasmasken blir allt lite mindre tydligt (härifrån och framåt är det väldigt luddigt över lag...). Ullis frågar hur lång tid det brukar ta att öppna sig - till svar får hon 1 cm i timmen ungefär. En snabb uträkning; om ca 5 timmar kommer bebis.

30 sek mellan värkarna, Rix FM i bakgrunden och en vild kamp för att bibehålla kontrollen. Ullis sitter fast i min högerhand. Epidural? JA TACK. Tokhög på lustgas är jag helt obrydd om nålen som jag varit livrädd för i 9 månaders tid, känner sticket, men framför allt känner jag hur den intensiva smärtan liksom sjunker undan. Äntligen en liten paus. Vet inte om det är innan eller efter epiduralen, men nu är jag i alla fall öppen 9 cm. Och det har knappast gått 5 timmar. Snarare en.

14.45 kommer mamma. Ullis går och fikar med Henke. Är nu 10 cm öppen och känner definitivt vilken väg den här ungen ska ut. När Ullis kommer tillbaka är det dags att krysta. Jag känner värkarna komma, men kan inte avgöra när de tar slut - så jag krystar lite hit och lite dit och hoppas att det ska ha någon verkan. Till slut får jag kläm på det, och nu känner jag att bebisen är på väg. Krystvärkarna är helt hanterbara, men när värken tar slut och huvudet stannar halvvägs tror jag att jag ska dö. På riktigt. Jo. Jag menar det. Hinner få panik och försöka backa ur, "Jag kan inte, det går inte" blir de första orden lilla hjärtat hör när hon under nästa krystvärk rinner ur mig. Klockan är 15.27.



Det är lätt det häftigaste jag varit med om. Och jag kan inte nog tacka mamma, Ullis och Henke för att de ville vara med och dela det med mig. TACK.

.Nova-Li.

Nova-Li Kempe Lindberg


Vill passa på att tacka för alla sms, mail o ch telefonsamtal - TACK! Håller som bäst på att anpassa oss till vår nya tillvaro, Nova-Li är en liten ängel som sover, äter och existerar helt enligt önskemål... Sötaste mamma, eller numera mormor, är här och passar upp på oss, så det flyter finfint. När jag orkar, och har tid, ska jag uppdatera bloggen med smaskiga förlossningsdetaljer och annat intressant, men nu ska jag bara fokusera på att lära känna min nya familjemedlem - min älskade dotter.

.Tillsammans.

Du och jag är vi

.

Tillsammans är vi aldrig ensamma

.livets mening.

.BB.

känns konstigt, men det är faktiskt där jag befinner mig. Att tillåta sig att lessna totalt och faktiskt ligga och tycka synd om sig själv i några timmar hade tydligen effekt, för nu händer det i alla fall något. Nej, ingen bebis än, men med lite tur slipper jag åka härifrån utan att h*n kommit ut.

Åkte in igår kväll för att jag blödde, men det var ingen fara. Däremot var blodtrycket lite för högt, så därför fick jag stanna kvar för observation, så att de kunde fastställa att jag inte drabbats av havandeskapsförgiftning. Trodde jag skulle få åka hem i morse, men då var det tydligen nå vajsing med trombocyter... eller blodplättar som det heter på ren svenska, blodtrycket däremot är bättre. Men jag måste stanna tills imorgon. Förhoppningsvis bestämmer sig lilla livet för att påbörja sin resa ut, så att jag slipper åka hem... Har börjat få förvärkar så det är kanske inte helt omöjligt. Vore roligare att ligga på BB med ett innehåll i den där plastbingen som alla andra på avdelningen släpar runt på. Definitivt bättre att vakna av att ens eget barn skriker, än att höra alla andras vråla sig genom nätterna... man borde inte få ligga på BB-avdelningen om man har barnet kvar i magen, snacka om att känna sig som en alien... Tack och lov kom det en tjej till i morse, med samma BF som jag, som åckså lades in för ev havandeskapsförgiftning. Så nu är jag i alla fall inte ensam, och dessutom slipper jag dela rum med en nyförlöst mamma.

Kan ju dock inte påstå att det finns mycket mer att göra här, mycket mindre faktiskt, men det känns ändå skönt att vara någonstans där de vet vad de sysslar med (får vi i alla fall hoppas). Har lyckats hitta den här datorn i hörnet av biblioteket och det blir nog dagens höjdpunkt. Förmiddagen har spenderats på förlossningen, för CTG och provtagning. Har gått tre varv runt sjukhuset och frusit rumpan av mig, läst det enda som finns att läsa på BB (en föreningstidning för Lilla Lövet - förening för plötslig spädbarnsdöd...) och gått otaliga meter fram och tillbaka i mitt rum. Men hellre här än hemma.

Ska gå förbi kiosken och se om det finns nån rolig tidning, och bunkra cola light, sen tillbaka till avdelningen...

.Tårar.

Varning för ärligt inlägg utan inslag av sarkasm och ironi.

Vet inte ens om jag ska skriva det här. Vill dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän lilla hjärtat bestämt sig för att komma till världen. Jag skulle förmodligen göra det också, om det inte vore så förbannat tråkigt. Problemet är att livet utanför täcket inte tycks vara särskilt mycket bättre längre.

Jag vet att jag inte kan påverka det här. Jag vet att det finns miljoner saker som är värre, som cancer och krig etc. Jag vet att det inte kommer att vara för evigt. Jag vet det. Men det hjälper inte. Jag kan inte fly ångesten som kommer av total brist på kontroll.

Den överrumplar mig - så fort jag kommer in till barnmorskan får jag börja kämpa mot tårarna. Förmodligen för att jag vet vad hon kommer att säga, oavsett vad jag säger. Jag vet när det här barnet blev till, men ändå tar man ingen hänsyn till det. Jag vet att det bara handlar om en dryg vecka, men det är själva grejen att man inte lyssnar på vad jag säger. Om jag ändå hade siffror att hänvisa till, referenser och mål, om jag ändå var RESTAURANGCHEF när jag gick in dit - då hade det varit annorlunda. Men jag är inte mitt yrke längre. Jag är bara Jenni - och plötsligt känner man sig så liten och sårbar. Och jag blir förbannad - för jag kan inte kontrollera det. Inte det heller.

Är helt ärligt jätteledsen. Tårarna rinner och jag känner mig ensammast och minst i hela världen. Knappast för att jag måste vänta, det är en kort tid, men när tårarna väl börjar rinna så kommer ju allt. Och jag måste få sitta här och snörvla, för jag vet inget annat just nu. Då spelar det tyvärr ingen roll att folk drabbas av cancer och svälter i Afrika. Vi har alla vår egen ryggsäck, och ibland orkar man inte bära sin egen även om det finns andra som är tyngre.

.2:a BF.

Japp. Idag är det andra (av tre) BF-datum som finns i min journal. Vet inte riktigt hur de kommit fram till idag, men jag tror att det är ren felräkning, eller så slant läkaren på tangentbordet. Spelar ju ingen som helst roll, för lilla hjärtat tänker nog inte komma förrän h*n är redo i alla fall.

*telefonen ringer*

Tack, tack, mamma ringde och grattade på namnsdagen som jag inte visste jag hade idag. Men, jag vet ju att jag heter Elisabet i mellannamn, så om jag haft någon dagsuppfattning så hade jag säkert haft koll. Nu är det mera: Vet du vad det är för dag idag? Ja. En lång dag. :)

Hur som haver, snart ska jag ut och gå på grisberget, sen ska jag och den andra tjockisen åka ut till jobbet och reda ut våra ekonomiska förutsättningar för ett drägligt liv post partum. Det här med föräldrapenning är i klass med deklaration och pensionssparande. Rent rörigt alltså.

Kvällen ska spenderas på Nordkalotten; årets första julbord och Wallmans. Sista chansen för omgivningen (läs kökschefen) att uttnyttja mig som fyllechaffis... ;)

En ganska fullplanerad dag. Och solen lyser.

.Stepbrothers.

Dagens , eller ska vi säga morgonens, film. Inte riktigt min kopp - två lätt missanpassade 40-åringar som bor hemma utan jobb. Klanthumor. Nope, det är verkligen inte min kopp. Men jag tog mig igenom den. Inte för att jag hade så mycket annat för mig... :)

Idag ska jag baka lussebullar som ska göda min utsvultna stockholmsvän med. Tanken vara att hon skulle bidra till baket med lite arbetskraft, men det råkade ju bokas in på en söndag - studenternas vilodag. Hon var tydligen så bakis så att hon inte kunde stå. Taskigt fall... men nu står jag här med saffran och jäst å hela konkarongen, så bullarna ska bakas. Har försökt manipulera den andra tjocka servitrisen till att komma hit och hjälpa till, om inte med baket så iallafall med att äta upp slutprodukten. En Munskänk helt enkelt. Men först - lunch, sen en promenad med Maaaaardiiii.

över och ut. för nu.

.Utvilad.

Inte. Vid 8-snåret drabbade den hårt - den borttappade sömnen. Tyvärr hann jag inte ta mig ur ställningen i soffan, och har följdaktligen sovit med örat mot axeln. Ergonomiskt inkorrekt - tveklöst. Det finns dock någonting som är värre än att vakna med ont i kroppen, och det är att glömma stänga av tv:n innan man somnar. Det är ett säkert sätt att se till att man vaknar asförbannad.

"Tie Tusen kronor!! Rakt in på kontot idaaaaaaag! Vilket ord letar jag efter, fyra bokstäver, FYRA bokstäver, blank-K-O-R, Vilket är ordet? Det är något man har på fötterna.... hm, vad kan det vara?! Ring! Pengarna in på kontot idaaaaag!!Oh herre gud det är så spännande att jag DÖÖÖÖÖR! Vad kan det vara?!"

Och jag vill DÖDA henne. Men jag är inte riktigt riktigt vaken, så istället tar jag hennes ord till mig, låter hennes gälla skrik starta min dag, och vaknar helt enkelt med mord i sinnet.

Vet inte om det är bra eller dåligt att besöka försäkringskassan med kräktjejen på näthinnan, men det är i alla fall vad jag ska göra. Oh, jag är så taggad. Vi får hoppas att jag fortfarande har
rätt till föräldrapenning när jag är klar...

.Sömnbrist.

Snälla sömn - ta mig i besittning...

Sov mellan 24.00 och 03.45. Sen gick det inte längre. Nu har jag sett Kung Fu Panda, druckit te och tänt ljus i novembernatten. Stått i fönstret och iakttagit den lila röken från Kappa som aldrig någonsin upphör rulla fram över himlen.

Det är för mycket tankar, för mycket ovisshet, för mycket bebis i mellangärdet.

.Due-day.

Jaha. Första BF-datumet idag. Trots en ganska hurtig promenad vill lilla hjärtat inte komma ut riktigt än. Nu är det verkligen nedräkning.

Jag har varit ledig en hel vecka, och tiden har segat sig fram som överkokt kola. Så mycket tid... "njut medan du kan- snart har du fullt upp!" är en kommentar som återkommer flera gånger om dagen, men som ändå hjälper föga... Jag har aldrig längtat så intensivt efter något i hela mitt liv, och jag vill inte vänta längre! Jag är redo - oh intensiva smärta från helvetet - hit me! Kontrollfreak som man är så är det här ren tortyr. Jag kan inte kontrollera ankomsten av detta nya lilla liv, och det stör. Lämna över - this is not for you to decide.

Helgen har förflutit hyfsat smärtfritt. Input från goda, underbara vänner, lunch på stan och räkfrossa vid mitt alldeles egna köksbord. En taklampa har tagit plats i sovrummet/vardagsrummet/barnkammaren, ett projekt som pågått sedan inflytten i maj (tack Daniel). Fantastiskt ljust blev det. Årets första marknad i Jävre - en mysig orgie i stickade tjocksockar och falsk hjortonsylt har också hunnits med (Tack Ullis och Emme). Utöver detta Wall-E, the perfect assistant, Jeff Dunhams julspecial och Madagskar 1 (Tack Pirate Bay).

Och för alla som undrar hur en hopplös arbetsnarkoman hanterar livet utan sin största drog kan jag med stor stolthet och äkta förvåning meddela att det går alldeles utmärkt. Fast jag saknar Er.

.Svagheter.

Varför börjar man reflektera över alla sina svagheter bara för att man plötsligt har tid? Det finns väl massa andra saker man kan fylla tankarna med, än just allt som man inser att man inte behärskar, förstår, eller klarar av att hantera? Tyvärr är det ju ändå så - att när tristessen tränger sig på så är de där - tankarna på vem man är, och varför.

Ibland känns det som att jag vill skylta med mina svagheter bara för att folk ska förstå varför jag beter mig så konstigt. Det känns mer obehagligt att människor drar sina egna slutsatser, än att jag står där med min T-shirt med "ANALKLÅDA" tryckt över bröstet. Nu tänker jag ju främst på andra saker än ändtarmsproblem, men ni förstår grejen... Problemet är ju att man kanske blir mer sårbar om man visar sina svagheter, än om man håller dem för sig själv. Jag vet inte, jag har hört representanter från båda sidorna framhålla sin åsikt, men själv vet jag faktiskt inte...

Just nu står jag i ett dilemma. Fly eller illa fäkta - jag vet inte. Mina erfarenheter säger att båda alternativen är lika illa. Vad gör man då? Drar täcket över huvudet och hoppas att det går över?

.Insikt.

Vissa saker i livet kan man inte påverka. Det är bara att acceptera och gå vidare. Och andas.

.Paparazzi.

Nu har jag invigt min Kamera... Vägrade i rent studiesyfte att läsa igenom någon slags form av skriftlig information om hur den fungerar, så jag har rent gått lös på autofunktionen.

Åkte först ut till hästarna för att se om någon av dem var villig att ställa upp på bild.

Spirit var inte helt medgörlig... Men ville väldigt gärna vara i vägen.

Somliga andra var lite väl närgångna.

Anyhow, mitt i mitt zappande dök Micke upp, och det var ju grymt kul eftersom att vi inte setts sedan PDOL. Efter det åkte jag en sväng till grisberget och knatade på spåret. Satans så kallt det var!

Usch, jag gillar inte alls den här funktionen iBlogsot - det är ju asjobbigt att lägga in bilder!! Det måste finnas något bättre sätt...? Jag ska jaga rätt på någon tekniker. Över och ut.

.Snö.

Det har snöat i natt! :D Snö är bra. Snö är fint. Och framförallt - snö är vit. Tills någon kissar på den, men det sker ju bara fläckvis. Alltså - Idag är Piteå LJUST. Igår var det bara jäkligt mörkt.

Nu ska jag fånga dagen. Dvs, åka till kemtvätten, dammsuga och gå ut och lapa sol.

.Föräldraskap.

Shit vilken grej. Hur lär man sitt barn att älska sig själv? Hur får man henne att känna att hon duger som hon är? Hur är man... en bra förälder? Hjälp.

.

Jag önskar Dig allt gott mitt lilla hjärta.

.

Resten av mitt liv

ska jag ägna åt att älska Dig.

.

Jag önskar att Du blir en stark och stolt individ,

som klarar Dig genom livets upp och nedgångar.

.

När Du inte orkar

ska jag bära Dig.

.

Jag lovar att göra allt som står i min makt

för att ge Dig ett bra liv.

.

Detta är mitt löfte till Dig.

.4600 kr.

Så mycket kostade kameran som jag IMPULSKÖPTE idag. Nu brottas jag med min ångest... Men hey - det är en investering. Det är viktigt. Det TILLFÖR något. Det var ett BRA KÖP. [intalningsförsök]

Nä men ärligt - Det VAR ju det. Ett bra köp alltså. Har ju önskat mig en ordentlig kamera länge, som ska producera grymma pics fast jag är totalt askass på allt vad bländare, slutare, vit balans och skärpa heter... Med lite tur fixar den här det. Å det vore ju... kul. Jag har laddat batteri och skruvat fast objektiv, ställt in datum och provzoomat. Jag är NÖJD. Nu väntar jag bara på att lillbebis ska komma ut så jag har nåt väsentligt att fotografera...

När jag ändå var i farten passade jag på att bränna en femhundring till. Jag är nu stolt ägare till ett par sköna tofflor, som jag tänkte glassa runt på BB i (för de lär jag ju komma ihåg att ta med mig. inte), samt en finfin klädrulle (heter det så?). Inte för att jag har något djur eller liknande som luddar av sig, utan mest för att jag kände att varje hem bör ha en för att kännas komplett. Nu är mitt hem komplett. Tack Claes Ohlsson. Slank in på Guldfynd och införskaffade nya silverörhängen också, eftersom det ena försvann under striden på lasergame förra söndagen. Fan... Det är ju SKITDYRT att vara LEDIG! Det här kommer inte att gå... inte med vinst ialla fall.

För att sätta guldkant på mina kreativa måndag köpte jag även gips, och paketerade min mage. Kreationen ligger i detta nu på köksbordet (och över resten av köket) och härdar. När jag kommer mig för ska jag ta min nya Nikon D40 och föreviga gipshelvetet så ni får se vad man kan wasta en måndagkväll på.

Över och ut.

.3018 g.

Japp. Lillskrutten väger ju mer än vad jag gjorde när jag föddes. Allt såg så bra ut så, väl fixerat och redo att koma ut närsomhelst. Jäkla barnmorska å hålla på å freaka ur sådär.

.9.30.

Tänk att så länge fick jag sova idag. Naturligtvis med 4-5 avbrott för att springa på toa, men ändå - stort! Har ätit leverpastejsmörgås och tittar på morgon-tv. Ledig. Mnja. Vet inte om jag är överförtjust.

Men vad ÄR det med Magnus Carlsson och hans blonda kalufs?! Han ser ju inte klok ut!! Bara för att han lyckats klistra dit en diger knippa hårstrån verkar det som att han aldrig kommer att förnya sin frilla.... inte vad gäller längd i alla fall, men det är klart - hans "frisyrer" spretar, hänger, klistras och lutar åt olika håll varje gång jag ser honom. JA, vi VET att du har hår på huvudet. Lägg ner.

Klockan är tolv, morgontv har övergått i IDOL 2008 och Magnus Carlsson är utbytt till en gapande, småfalsk Lars E. "at least Obama won the election...?" Vad menar människan?

Introt till "save up all your tears" (som just i detta nu framförs av Anna B) tar mig tillbaka till Cher-turnén förra året. Under just detta intro skulle jag och den andra körtjejen så snabbt och smidigt som möjligt hjälpa Anna-Sara med sista klädbytet - utan att trassla in oss i in-ear-dosor och halka på kycklingfiléer (läs Bh-inlägg). Oftast på en pytteliten yta vid sidan av scenen. Vi lyckades varje gång. Men visst kanske publiken fick sig en glimt av Anna-Saras rumpa någon gång... Underligt vilka minnen musik kan återkoppla till.

Över och ut.

.Avslut.

Så var det över. Sista evenemanget avlöpte relativt smärtfritt, och folk var nöjda och glada! Nu blir det inget mer jobb på ett bra tag. Skrivbordet är städat, papperskorgen tömd. Underligt.

Så nu är man verkligen i väntans tider. Och som jag ska vänta... allt är ju klart. Spjälsängen är bäddad, väskan packad... så jag... väntar. Just nu befinner jag mig i ett nedvarvningstadie efter kvällens galamiddag, sitter med datorn i knät och ser fram emot Saturday night live som jag för en gångs skull är hemma i tid till. Bebis lever om som vanligt så fort man sätter sig ner. När bebis somnat ska jag göra detsamma, och förhoppningsvis får jag sova ordentligt inatt. Imorgon middag med Dannemannen, som ska lära mig allt om hur man som kökschef fuskar i sitt eget kök. På måndag tillväxtultraljud. På tisdag kommer Anna-Sara upp från Stockholm. På onsdag läkarbesök igen. Om jag bara får dammsuga efter det så är jag redo sen.

Hör du det lilla hjärtat? På onsdag eftermiddag får du gärna komma!

.Dan före doppare-dan.

Jajjemensan. Imorgon är det definitivt sista arbetsdagen. Galamiddag. Jag vill göra ett bra avslut, men såhär kvällen innan känns just det här evenemanget förbannat instabilt. Panik. Men, no worries. Paniken har övergått i likgiltighet och om några timmars sömn är jag nog på banan igen. Då ska jag köra mitt sista race, sen är det nog. No matter what. Och ja, den här gången menar jag det verkligen. Nog om jobbet.

MVC igår. Lilla hjärtat vill inte växa. fortfarande bara 34 cm SF-mått, och det borde ha ökat sen sist. Men det rör sig och hjärtat pickar på som det ska, så det är säkert bara så att hon, eller han, är lite liten. På måndag kl 9 ska jag på tillväxt-ultraljud - förhoppningsvis visar det att allt är ok med lillhjärtat.

Mammas lilla hjärta. Visst mår du bra? Visst kommer du väl snart...?

.Bebissnack.

Någon har druckit för mycket fostervatten... Det är konstant hicka där inne. Rätt häftigt. Jag FATTAR INTE att det är en hel liten människa därinne i magen, än mindre i vilken kroppsställning han/hon ligger. Det måste vara så sjukt trångt... förstår inte hur det hänger ihop när man känner en fot nästan bak i ryggen och den andra någonstans mitt på magen - hur i hel... don't get it. Hur som helst - bebis trasslar in sig i bröstkorgen mest jämt och det tenderar att bli lite jobbigt... men jag köper det. Det är inte länge kvar nu.

Funderar på om man borde ställa in sig på det senare datumet i alla fall. Jag hävdar BF 16 november, MVC 26 november. Om man räknar med att gå över ca 10 dagar så landar jag ju i alla fall på den 26:e... Och det är helt ok, var bara beredd på att det skulle bli tidigare med tanke på alla sammandragningar und alles. Men det verkar ju vara en liten tålig krabat därinne, eller så vill han/hon inte komma ut till kaoset... känner absolut ingenting utöver det vanliga, så att börja föda barn känns hyfsat avlägset. Visst, lite tyngre och ganska abnormt svullen om magen, men inget annat :). Anyhoo - ställer in mig på att gå över tiden. Det betyder... hm... 21 dagar kvar till förlossning.

Förlossningen ja... Det är underligt hur obrydd jag är. Eller obrydd å obrydd, snarare inte nervös. Det finns ju bara en väg ut (även om bebis letar alternativa vägar mest hela tiden), och jag är beredd på att det kommer att göra jävligt ont. Jag kan inte påverka situationen, så jag är lugn. Det händer när det händer, och när det händer ska jag ha lustgas och epidural. Klart! Liiite orolig dock för den där sprutan å nålen med slangen som ska in i ryggen... *brr*. Inte helt bekväm med att den ska sitta kvar där. Tanken får mig att vilja kräkas. Men hey, vad är en liten plastslang i ryggmärgen i jämförelse med att försöka skita ut ett hyreshus?

.Personalfest.

Söndag är branschens partydag

Mitt livs andra nyktra personalfest har passerat. Oj så bra jag mådde igår, till skillnad från resten av staben. :) Vi hade bokat lasergame med tacobuffé och bubbelkopp - ett vinnande koncept! SÅ GRYMT KUL det är med lasergame, jag som tänkt banga sprang (jo jag gjorde faktiskt det) runt och viftade med den där mojängen till höger och vänster. Kände mig väldigt ogravid på nervägen när jag slängde mig på golvet, desto mer höggravid (tänk valross) när jag lika graciöst och smidigt skulle upp igen. Men SATAN så roligt. Jag och Danne som är färgblind var i samma lag så förlusten var ett faktum - men ändå. Vi hade roligast. Festen fortsatte på Kalles, och sen vill jag inte veta vart den tog vägen... Jag gick hem till vovvarna och tankade lite kärlek hos dem i stället.

.Avsked.

Idag flyttar Erika och Håkan till Norge. Känns jätte... tomt. Inte tråkigt, för det är ju jätteroligt för dem, men det känns tomt. jättetomt.


Och de har bara varit borta i 3 minuter.

.Hemmavid.

NU är det sängläge som gäller. Premiären är över och allt har gått bra. Bebis har sovit hela dagen och är nu på G - bara för att jag tänkte sova lite... så typiskt.

Well well. Ännu en dag är till ända, ännu en dag närmare bebis ankomst. Jag väntar med spänning på mitt lilla underverk.

Natti.