.snork.

Nu har jag vyssjat och vaggat och sjungit och pratat fånigt med pipig röst bra länge. Till slut somnar hon. Men ibland råkar hon låta som en gris och då vaknar hon igen.

.satsa.

Trodde inte att dagen då jag skulle äta kapslar med fett någonsin skulle infinna sig, men nu står det en krallig pillerburk på micron och glor. Ska visst vara nyttigt. I morse när jag skulle förse mig med dagens dos lyckades jag välta ut burken. Alla 120 kapslar. Om jag varit smart hade jag räknat dem när jag lade tillbaka dem i burken igen, så hade jag kanske sluppit den obehagliga överraskningen då jag smakade på mitt kaffe. Minst en kapsel hade slunkit ner i koppen. Vi kan landa på månen och klona får - men tydligen inte filtrera bort fisklukten ur en liten jävla fettkapsel.

Tänk att det finns en knapp på tvättmaskinen som lyder "sköljning och centrifugering". Den måste ju finnas till enbart för oss satar som tvättar en maskin och sen glömmer bort att tömma den. Visst då? För vad skulle den annars användas till? "Naaaaeh, jag började tvätta för hand sen kom jag på att jag inte orkade, så då fick maskinen avsluta jobbet." Eh, nej. Och man vill väl inte tvätta nåt utan tvättmedel...?

Men så lejd. Gå och lägg dig.

.tisdag.

Konstig dag idag.

2-månaderskontroll på BVC - Det vändes och vreds, vägdes och mättes. Nova-Li är nästan 60 cm lång och väger nu 5175 gram. Och hon är frisk. Bara det är ju helt fantastiskt.

Jag har också lärt mig att Kempe är ett namn med "tydlig efternamnskaraktär", och fått avslag hos Skatteverket gällande just detta namn, och tyvärr också beställt massa inbjudningskort med det numera inaktuella namnet på. Har hunnit skriva en överklagan till länsrätten, med lite tur så kanske hon får heta Kempe i alla fall. I övrigt är kyrkan bokad, klänningen lokaliserad, sång vald och sångerskan underrättad... ja hua. (Gudfar har även räknat ut den troliga vikten på barnet vid doptillfället - 6,5 kg. Tur att det troligtvis inte är jag som ska hålla i henne... ) MEN jag behöver fortfarande hitta en lokal. För det kan nog bli lite trångt på rapsvägen...

Min ljudbok tog slut idag. Under totalt 12 timmar har lyssnat på Liza Marklunds "En plats i solen". Jag saknar Katarina Ewerlöf - hon är riktigt behaglig att ha i öronen under mina promenader. Nu måste jag hitta en ny ljudbok... någon som har ett förslag?

Nu - sova. Men det har varit... en konstig dag.

.Reality check.

Det här inlägget kan tyckas rörigt och kryptiskt för många. Men jag känner att jag behöver skriva det, och om du inte förstår så släpp det och gå vidare. Och jag mår bra, jag har en underbar dotter och jag trivs med det liv vi skapat oss. Men det betyder inte att man slutar fundera...

Det är så mycket jag skulle vilja skriva i den här bloggen, saker som jag nog behöver sätta ord på. Funderingar och frågor om händelser i mitt liv, som ingen terapeut i hela världen kan svara på. För de var inte där. Behöver få veta av dem som känner mig, om jag är ute och cyklar i mina resonemang eller inte. Vill inte lasta, inte skylta. Men jag vill veta.

Jag har all tid i världen att fundera nu. Och jag gör det - hela tiden. Det känns som att jag konstant har tankarna på villovägar och jag kan inte lämna. Det sitter fast. Eller - JAG sitter fast. Känner inte igen mig själv riktigt. Har i och för sig hört av andra just "mamma-grejen" kan starta de mest konstiga processer... Nu vill jag reda ut mig själv ur den här röran.

Jag hittade ett gammalt foto idag. Hade den där lilla tjejen blivit jag om saker och ting varit annorlunda?

.barnledig.

För första gången (bortsett från en snabbis innan jul) har jag och Nova-Li roat oss på varsitt håll. Jag för min del var på afterwork på statt, och sedan på Piterevyn*, medan Nova-Li fick fredagsmysa hemma hos Fridströms. Tanken på att lämna henne med någon annan under en lite längre stund (läs dryga 5 timmar) har känts bra, särskilt när det handlar om att lämna henne hos Fridströms. De känner henne och har varit med från första början så det känns solklart. Tanken på att vara ifrån henne har också känts ok, vi sitter ju ihop dygnet runt, så en paus kan ju faktiskt bara vara bra ibland.

(*Kära vänner i Stockholmsförorten: Jag vet vad ni tänker. Men statt är inte samma sak som den lokala pizzerian på hörnet, och Piterevyn är inte att jämföra med det som spelas på förortens Folkets hus...)

Söta lilla hjärtat valde naturligtvis att krisa timmarna innan vi skulle fara, och för första gången kändes det som att vi blev lite osams. Vill inte påstå att det är läge att kombinera dessa båda premiärer. Det blev tio gånger jobbigare att lämna henne än vad jag hade trott - inte för att jag tvivlade på att hon skulle ha det bra - utan för att jag inte ville vara från henne. Och så än en gång förvånades jag över vad moderskapet gör med en kvinna. Satte mig i bilen och längtade efter rödvin, och svor över att jag inte valt vattenfast mascara.

Rödvin in, ångest ut. Skönt. Och så var det dags för revyn. Främst var jag ju där för att se unga fröken Fridström dansa, och skulle jag sen råka förstå något av det som sades (på pitmål) på scen skulle det det bli en ren bonus... Satte mig i förbyggande syfte brevid min käre vän och kollega Daniel, och tänkte att han skulle få tolka vid behov. Tyvärr har jag oftast stora problem med att förstå honom - så jag vet inte riktigt hur jag tänkte där. Helt otippat förstod jag näst intill allt (Kära vänner i Piteå: Ja, jag vet att det knappt var någon Bondschka eller vad det nu heter, men ni är faktiskt inte helt lätta att förstå när ni pratar som vanligt heller)! Och trots att jag inte läser PiteåTidningen varje dag (om ens någon gång numera) så hängde jag med på det mesta. De var jätteduktiga allihop, och jag blev superimpad av Emelie och hennes dans! Själv är man ju inte direkt Smärta Märta.

Lite mindre Stockholmare och lite mera Pitebo for vi så hem till Fridströms och min lilla skrutta. Så klart att hon hade haft det hur bra som helst- precis som jag!

.nedräkning.

En halvtimme kvar av denna onsdag nu. Älsklingen sover i sin säng, nybadad och nöjd. Kanal 9 visar The Office och nu är det reklam. Bloggtid.

Imorgon blir Nova-Li hela två månader stor. Holy Mac. Inte direkt någon lång tid för att sitta här och vara sentimental, men de två första månaderna är onekligen innehållsrika när man talar om små knytt. Tiden går så fort och blir bara större och större. Tänk att den där lilla korven håller på att bli en egen liten person, med en egen vilja (gud hjälpe mig) och egna tankar och känslor. Och jag håller på att lära känna henne.

Hon är i grund och botten en glad liten skit. Hon tycker om att bada. Hon hatar mössor och allt som fyller samma funktion - typ luvor/huvor (kapuschonger?). Napp är gott, men de ska helst vara av märket MAM, även om ESKA funkar. Hon gillar att äta och tackar aldrig nej när det bjuds. Ler och pratar ofta, och huvudet sitter där det ska nästan hela tiden nu. Och hon vill väldigt gärna stå.

Jo, nog har det hänt en hel del. Hon håller på att bli stor min lilla tjej.

Nu. 00.01. .Grattis gullunge!

Novisen i en livlig diskussion med gudfar Daniel

.rutin.

Det har aldrig riktigt varit min starka sida, det där med rutiner. Jag har alltid tyckt att man ska vara spontan och göra det som faller en in, ta lite risker och leva i nuet. Detta samtidigt som jag desperat har försökt rama in vardagen med fasta tider för träning, aktiviteter, möten och måltider. Meningen "Ta dagen som den kommer" skrämmer ju halvt ihjäl mig. Who am I kidding here? Jag längtar ju uppenbarligen efter rutiner.

Vardagslunk. Det känns tryggt. Att veta vad dagens pralin ur livets "box of chocolate" innehåller.

Jag vill skapa bra rutiner för Nova-Li, så nu är det dags att skärpa till sig. MEN, Rom byggdes inte på en dag så vi börjar med en (1) sak. Efter en lång diskussion på fårskinnsfällen har vi kommit fram till att rutinen "kvällsbad" ska införas. Nova-Li och jag är helt överrens. Det är mysigt, och så blir man ren. Följdaktligen ligger nu bebisen nybadad i sin säng och slumrar, och badrummet ser ut som ett kaos.

Jaha. Rutin 2 - kvällsstädning.

.äventyr.

Nej, det blev ingen uppryckning på städfronten i går. Jag fiskade upp barnet ur klädhögen och gosade med henne i soffan istället. Tar det lite pö om pö...

Helgen innehöll även en fika på stan med Amanda och Marie, därfter for vi till Skeppet (aktivitetshus med lekland å grejer, en del av Pite havsbad)och träffade Erika och Håkan med familj. Nova-Li var garanterat leklandets yngsta besökare. Kul att studera äldre modeller av märket barn... Kan inte riktigt förstå att min lillplutt kommer bli så där stor en dag.

När alla barn sprungit av sig tog jag med mig Erika hem till läggan. Vi lagade middag, badade lortgrisen (denna gång i balja), och såg en klatschig komedi. Efter att ha stoppat ner lillan i overallen för femte gången denna dag körde vi hem Erika till Bodsjön.

Gårdagen blev det som sagt lite städning, men även en promenad runt Munksund. Idag blir det ingen lågpromenad, för det snöar vågrätt.

Fröken fotogenique Emelie och Novis myser i soffan lördag morgon

Lätt skeptisk med Håkan på Skeppet

Kramas med Erika

Var ska vi nu mamma?

.Otid.

Har verkligen inte alls tid att sitta här och jiddra, men egentligen - vem fasen avgör det? Lägenheten ser ut som en krigszon. I jakt på dammet har jag flyttat alla saker från sin respektive plats, och eftersom jag drabbades av någon slags jätteovilja till att slutföra arbetet så ligger de kvar där de inte ska vara. Ett svart lakan hänger på tork i gardinstången och alla sängkläder ligger i en hög på golvet. Där ligger också bebis och sover. Och här sitter jag och betraktar röran.

För att utveckla gårdagens inlägg... Vi flög alltså hem till Piteå för en vecka sedan, och lillan låg på ett säte i planet och jollrade hela vägen. Om ma n bortser från den mindre söta 8-åringen som levde sate i flygplanskorridoren (och slog sin tomma petflaska i huvudet på folk) så var det en ganska angenäm flygtur. Hämtning på Kallax av Ullis och Henke, och sedan häng i Furulund. Hem till kalla läggan kring 21.00, och strax därefter somnade vi båda tätt ihop under duntäcket.

Kändes lite underligt att vakna i Piteå på måndag morgon. Men livet är en längtan.

Iallafall, så har vi promenerat och fikat oss igenom veckan. På BVC-besöket i torsdags konstaterades att plutten växer som hon ska -hon väger nu 4910 g. Och på besöket hos sjukgymnasten i fredags konstaterades att jag har dansande knäskålar. Blev inte så mycket klokare av det, men det är visst någon överansträngning av nåt slag. Jaja.

I fredags var vi med Danne i Luleå, och på kvällen for vi till Fridströms. Käkade middag och såg en (_missing adjective_) film, och sov över där till lördag.

Oj. nu låter det i klädhögen.

.tid.

Uppenbarligen hade jag lite mer "fritid" under mina veckor i Stockholm, även om jag aldrig lämnade ifrån mig lulan. Att ha folk omkring sig gör ju väldigt mycket - det är fler än jag som kan stoppa in nappen igen, torka kräk ur mungipan och vagga och vyssja. Det ger så att säga lite mer.... sammanhängande fritid. Typ bloggtid. Slutsatsen kan ni ju dra själva.

Nu har vi snart varit hemma (i Pite) en vecka, och vi har hunnit med en hel del. Träffat människor som vi tycker om, promenerat, varit på BVC, badat i diskhon och besökt leklandet i Skeppet. Däremot har vi inte städat, tvättat och packat upp. Så det blir en effektiv söndag på hemmaplan.

Kanske.

Mest vill jag ju ligga i soffan och prata med min underbara lilla tjej.

.Hand.

Hand e gott.

Mitt i 8-veckorskrisen kan en hand eller två vara en bra tröst.

.eh.

Eh mamma, någon har hängt upp en massa mjukisdjur i orealistiska färger ovanför min säng.

Kom igen vi klipper till dem!

.Andrum.

Är det samma sak som andligt rum? I vilket fall som helst är jag i behov av båda två. Ekerö kyrka, fina fina Ekerö kyrka, där jag är konfirmerad och alla kompisars bebisar är döpta, och faktiskt också vänner begravda, ska renoveras. Den stänger lägligt nog (inte) 11 januari och öppnar åter den första juni. Inte ok. Så nu snurrar det.

Ska hon kanske döpas i Pite då i alla fall? Hortlax kyrka e ju jättefin... Eller kanske en royal baptism i Drottningholms Slottskyrka..? Eller ska man orka vänta till i juni då äppelträden blommar i Ekerö kyrkallé..? Men då e hon väl så stor att dopklänningen är för liten.

Men jag kan ju bara svepa in henne ett gammalt lakan kanske?

En annan mycket tråkig incident ägde rum på Åhlens i Fridhemsplan runt 15-tiden idag. Ett häftstift la sig i vägen (vad är oddsen för det?) för mitt högra bak... fram... i-änden-närmast-mig-däck på vagnen. Våldsam punktering. Äh, jag har ju tre till så det är väl bara köra på i snömodden tänkte jag. Men det var ju fel.

Så nu får jag väl bära lillan runt elljus-spåret imorgon. Mäh.

.sjuk.

Blir väldigt sällan sjuk, så jag ska absolut inte gnälla. Bara informera. :)

Nädå. Livet är inte miserabelt, men det är naturligtvis trevligare att vara frisk. Jag tror att jag under mina barnvagnspromenader varit lite för duktig på att "knäppa upp" när det blivit varmt. Följdaktligen får man ont i halsen. Faktiskt jätteont i halsen. Sådär så att man vill ta en alvedon. Men jag har faktiskt aldrig tagit en alvedon för att jag har haft ont i halsen, så därför har jag inte gjort det den här gången heller. Jag ska gå och lägga mig och hoppas att det inte har blivit värre när jag vaknar imorgon - för då stannar vi nog inne tror jag.

Morgondagens planer består annars i att åka in till stan (ja jag vet, men jag vill) och luncha med en kompis. Idag har jag pratat minnen med en mycket gammal vän, vi har promenerat och druckit te. Och ätit palt faktiskt. Pappas Palt. Kvällen spenderades med uppstart för "Fetto-klubben" - invägning och dokumentering, både foto och mått på alla möjliga ställen. Förnedring på hög nivå, men det absolut bästa forumet för att utsätta sig för det - bland sina bästaste vänner! Den som förlorat mest i vikt (procentuellt sett) blir bjuden på centralbadet.

Lycka till tjejer - må bästa brud vinna. Men tänk på att i slutändan kommer ni alla vara vinnare, och glöm inte att ni är fina som ni är!

(Nej mamma, jag ska inte vara med och tävla. ;) )

.Charmtroll.

Nova-Li ligger och garvar hos Vanessa.


Skruttungen!

.Lycka.

Jag och mamma satt i bilen på väg hem från Blaize när vi började prata om en av mina vänner som haft det väldigt tufft. Hon har drabbats av så mycket sorg i sitt liv, utkämpat så många slag... och det tycks aldrig ta slut. Just när man tror att det ska vända slår nästa bomb ner. Trots alla motgångar och enorma förluster så står hon upp, med gott mod. Hon är bland de absolut starkaste människor jag träffat i hela mitt liv. Tyvärr har vi inte så mycket kontakt idag, men jag tänker ofta på henne och vi hörs då och då.

Under diskussionen i bilen så sa mamma: "Hur kommer det sig att vissa människor hela tiden råkar ut för olycka, vad än de tar sig för, medan andra glider genom livet på en räkmacka?" Och det kan man ju fråga sig.

Jag har verkligen funderat på det där. Det senaste året har jag vid flera tillfällen ifrågasatt vad tusan jag har gjort för att förtjäna det liv jag lever. Så många saker som kunde gått åt skogen, men som bara flöt... framför allt tänker jag på min graviditet och förlossning. Visst mådde jag illa i början, men det är det ju många som gör. Men det är också många som råkar ut för komplikationer och till och med förlorar sina barn, vilket bara är en av de fruktansvärda förluster min vän råkat ut för.

Och ser jag bakåt i livet, så visst har jag en del tunga stenar i min ryggsäck. Men de känns som smågrus i jämförelse, och framförallt så tar de inte mer plats än allt som gått bra. Jag tycker bara att det mesta på något underligt sätt alltid löser sig. Och många gånger tycker jag inte att jag förtjänar det. Det är nog lönlöst att försöka spekulera i varför det är så, jag kan bara konstatera att jag känner mig otroligt lyckligt lottad. Jag har verkligen haft tur, och jag har så mycket att vara tacksam för.

Fick höra en underbar sång under gårdagens systuga, då vi pratade om fina lilla Emil (Tessans systerson) som gick bort för två år sedan. Jag försökte hitta igen den idag, och under mitt sökande stötte jag på mängder med minnessidor där föräldrar berättade om sina livsöden. I några fall hade de förlorat inte bara ett barn, utan även dess syskon. Där är ett typiskt exempel... ska man verkligen behöva gå igenom det mer än en gång?

Till slut hittade jag igen sången. Den heter "Ljuset inom dig" - lyssna på den. Bara för att.
(klicka på "Ljuset inom dig", sedan på "lyssna här")
http://www.lealin.com/lucas/default2.asp?d=7&show=8

Kära vän! Jag menar det verkligen - jag önskar att 2009, och alla andra år framöver, blir DITT år.

.Söt.

Du älskade lilla barn.

Du ger mig allt.

.Tillskott.

Ytterligare en liten pitebo har kommit till världen - Grattis Erica till Din lille SON!

Min alldeles egna lilla pitebo ligger i sängen och... "jollrar" är nog lite att ta i, men hon låter i alla fall. Idag har vi varit i stallet och frusit rumpan av oss, jag har hållt lektion för Tessan och Fille medan grynet sovit i vagnen. Därefter gick vi lös på Gabbans (Tessans mamma) velourförråd och tillverkade sneda och vinda och alldeles underbart fula barnvagnsleksaker. Jag hade nog gjort min gamla syslöjdsfröken besviken. Och generad. Men det finns i alla fall ingen annan som har en likadan.

Väl hemma har jag försökt fly min egen kropp. Inte visste jag att man åldras fyrtiosju år när man får barn. Jag har så ont i mina knän och i min rygg att jag är redo för en egen Rolleau (pimpad rullator). Lulan kan ju sitta i varukorgen.

Imorgon är det promenad till stan som gäller - utan rullator.

.Blaize.

Älskade Blaize.

Var du tvungen att gnägga högt och komma galopperande mot mig när jag visslade?

Jag kan ju inte stå ute i skitkalla Vallentuna å grina fattar du väl?

Nu är det i alla fall på G. Trots att hon är min lilla bebis, så är det dags att släppa taget. Hon har varit ifrån mig så länge nu, och hon har haft det jättebra hos sin fodervärd Mickis och hennes mamma Haje. Och det är där hon ska vara.


När vi bestämde oss för att betäcka Berni för 7-8 år sedan verkade det vara en jättebra idé. Vi ville absolut ha något kvar efter henne (Berni), och fölet skulle bli min häst - att fostra, utbilda och älska. Då kretsade mitt liv kring hästarna, jag till och med arbetade med att utbilda unghästar. Jag var stensäker på att jag för alltid skulle bo på Ekerö, och att jag aldrig skulle lämna Törnby Gård. Jag skulle satsa på den här hästen och lägga all min energi på henne. När lilla Blaize efter ett "missfall" och många om och men till slut föddes, och jag kunde lägga hennes spretiga lilla kropp i mitt knä, trodde jag verkligen att det skulle bli så. Men saker och ting förändras.


Vi har haft fyra år tillsammans, mycket glädje och många tårar (för även hästar har trotsåldrar), och de har varit värt allt! Jag vet att jag tog rätt beslut när jag lämnade bort henne till Mickis, men det har varit 2,5 år av separationsångest. Nu befinner jag mig i en helt ny situation i livet, jag bor 100 mil bort och har fått en liten dotter. Nu är det dags att släppa taget. Även om det värker i hjärtat.


För det gör det verkligen.

Blaize och Mickis

.Löfte 1.

Jag ska bli bättre på att lyssna. På människor som jag bryr mig om - men framförallt på mig själv. Vad jag tycker och tänker och vill innerst inne - och sen ska jag försöka följa det.

Och jag börjar NU.

Det är ruskigt många människor som jag skulle vilja träffa under den här tiden som jag är nere i Stockholm, både släkt och vänner. Men det är ganska stressande att försöka få till det så att alla hinns med. Så efter två veckor flängandes hit och dit så har jag kommit fram till att jag stannar här på Ekerö. Under den veckan som är kvar alltså... Tror inte att jag har någon lust att åka in till stan med lulan. Och vi kommer faktiskt tillbaka om inte allt för länge. Men en vecka till finns vi här ute på landet - så det är bara att komma förbi när ni har möjlighet och ta en fika! Och när ni gör det så lovar jag att stänga av mitt eget brus och lyssna aktivt!

Bollen är din.

.Löften.

Jag undrar hur många nyårslöften som uttalats under dagen. Nyårsdagen är för många en nystart, en symbolisk dag för början på vederbörandes nya liv. En slags "mother of all Mondays". Egentligen - så är det bara en vanlig torsdag. Men om det finns någon slags magisk kraft i denna dag, så hoppas jag att den kan bidra med lite extra motivation och styrka till förändring. För alla som lovat något, om det så är för någon annan eller för sin egen skull.

Lycka till!

.tolvslaget.

En sån rolig unge. Hon har varit vaken i tio timmar, och ätit var 20 minut (förmodligen för att kunna hålla sig vaken lite till...). Och självklart skulle hon få följa med ut i nyårsnatten, väl packeterad i vagnen och med dubbla mössor som hörselskydd. Vi gick ut genom dörren 23.57. Hennes första nyår. Och vad händer?

Hon somnar.

Ok. Skönt. Att hon inte är ljudkänslig. Att hon nu förmodligen kommer sova några timmar. Att jag kanske kommer få en chans att producera lite mer käk medans hon (och jag) sov. Bra. Vi kom in igen 00.32. Vad händer?

Hon vaknar.

Och vad vill hon göra? Äta.

Otippat Lulan. Otippat.

MEN

Nu ere 2009, och för att citera en nära vän - det kommer att bli ett kanon-år! Det kan ju inte bli annat nu när älskade lilla Nova-Li finns i mitt liv.